Ett program efter krisen

När Socialdemokraterna samlas till kongress nästa helg är det främst för att konfirmera ett val de inte har kunnat påverka. Det är uppenbart för alla som betraktat spektaklet att det är ett tillvägagångssätt som nått vägs ände. I framtiden måste de socialdemokratiska partimedlemmarna få ett direkt inflytande över processen att välja partiledare. Precis som det är i många av systerpartierna ute i Europa.

Därmed inte sagt att valberedningen har lagt fram ett dåligt förslag. Beskedet att Håkan Juholt föreslagits till partiledare möttes med glädje bland socialdemokratins gräsrötter som förvånat kunde konstatera att den blivande partiledaren inte skämdes för att vara socialdemokrat. Mannen med mustaschen hämtade alldeles tydligt näring i samma mylla som dem själva. Något som är en förutsättning för att kunna formulera en ny socialdemokratisk berättelse.

Utöver personvalen domineras kongresschemat av en ”allmänpolitisk debatt”. Men med ett tunt kongressunderlag som mest består av intet förpliktigande snömos riskerar den debatten att stanna vid att vara ett Ring P1 för socialdemokratiska kommunalråd. Det är knappast den nystart socialdemokratin behöver. 

Det är därför nödvändigt att ombuden ajournerar kongressen på söndagseftermiddagen så att den kan återupptas till hösten för att då fastställa ett policyinriktat efterkrisprogram. En socialdemokrati värd namnet måste ha lösningarna på samtidens problem.

Det skulle innebära att det omedelbart efter nästa helg måste påbörjas ett arbete med att formulera praktiska och visionära politiska idéer i partiorganisationen. Många idéer finns säkert redan hos dem som till vardags stretar på ute i kommunerna. Men det är också viktigt att man öppnar upp processen för andra. Forskare och närstående organisationer bör få möjligheten att presentera sina idéer. Mycket kunskap finns redan och det är knappast någon poäng att uppfinna hjulen på nytt. Det gäller bara att skruva fast dem på vagnen så att den kan rulla in i framtiden.