En antirasistisk rörelse värd namnet

I den kommande boken ”De hatade – om radikalhögerns måltavlor” diskuterar Magnus Linton hur romer, muslimer och vänsterfolk angrips i delar av Europa. Han skildrar hur den parlamentariska majoriteten i Ungern är överens om att landets stora problem är romerna, och agerar därefter. Och han beskriver den islamofoba ideologi som förenar Geert Wilders i Nederländerna, Jimmie Åkesson och terroristen Anders Behring Breivik.

Linton beskriver ett Europa som blir brunare för varje år som går. En kontinent där minnena från den stora europeiska katastrofen på 1930- och 40-talen tycks ha bleknat, och främlingshat och rasism nu återigen är vardagsmat.

Högerextremismen närs av människors missnöje och oro inför en framtid där rätten till arbete och social välfärd är minnen blott. Låglönekonkurrens skapar grogrund för misstänksamhet mellan olika grupper som utsätts för den flexibiliserade arbetsmarknadens konsekvenser. De rörelser som kan kanalisera misstron och oron kan skörda stora politiska framgångar – särskilt i ett läge när arbetarrörelsen är försvagad och fullt upptagen med intern positionering.

Huvudfåran inom europeisk högerextremism har historiskt sett satt antisemitismen främst, men övergick under efterkrigstiden till att vara allmänt invandringskritisk och fokuserar numera på hatet mot muslimer. Tanken om en judisk världssammansvärjning har ersatts av den så kallade Eurabia-teorin. Den går ut på att europeiska regeringar öppnat gränserna för arabisk invandring bakom ryggen på folket.

Teorin om muslimer som en demografisk bomb apterad mitt ibland oss skildras i Sverigedemokraternas valfilm från 2010. Där påstås valet stå mellan en invandringsbroms som stoppar muslimska kvinnor med barnvagn och en pensionsbroms som drabbar en ensam äldre kvinna med rollator.

Det mest påtagliga exemplet på vad hatet mot muslimer gör med ett samhälle är 1990-talets Bosnien. Åratal av hätsk antimuslimsk propaganda resulterade i massakrer som den i Srebrenica där omkring 10 000 bosniska muslimer sköts ihjäl och slängdes ned i massgravar. Fortfarande lever olika folkgrupper i Bosnien åtskilda under en bräcklig fred.

Sverige är numera ännu ett europeiskt land med ett parti i sitt parlament som kämpar emot etnisk och kulturell mångfald. Samtidigt famlar vi fortfarande kring om man ska ta debatten, om man ska stå bredvid dem i tv-studion, hur rasism och strukturell diskriminering egentligen fungerar och vilka begrepp vi ska använda för att beskriva dessa rörelser.

Vår demokrati hotas av växande sociala klyftor och allt starkare högerextrema krafter. Krafter som talar om svenskhet men vill göra Sverige mer likt Bosnien eller Sydafrika under apartheid. Krafter som vill skilja grupper från varandra och värdera dem olika beroende på deras ursprung.

”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad” menade Martin Luther King. Min önskan denna jul är att fler ställer sig upp och kämpar för demokrati, jämlikhet och tolerans.

Många gör viktiga insatser i kampen mot den organiserade högerextremismen. Men om vi ska kunna bekämpa den på ett effektivt sätt, måste många fler lära sig mycket mer och bedriva ett mer strukturerat och långsiktigt arbete än idag.

Varje person och organisation måste se över vad vi själva kan göra för att bekämpa högerextremismen. Hur kan var och en av oss bidra till att skapa opinion och praktiskt handla för ett samhälle präglat av mångfald och tolerans? Och hur kan fler antirasistiska gräsrotsrörelser komma till stånd, som kan organisera den stora majoritet som inte vill leva i ett samhälle präglat av hat?

Det är vår plikt mot dem som kom före oss, som bekämpade högerextremismen och som stod bland Europas ruiner och sade ”aldrig mer”. Och det är vår plikt mot dem som ska leva i det samhälle vi lämnar efter oss.