Ledare. Göran Greider.

2017-12-06 03:00

Det högre tjänstemannaspökets osynliga makt

”Den högre tjänstemannen gör inget stort väsen av sig. Men hans spöklika närvaro i alla maktkorridorer gör honom till den perfekta lobbyisten.”

Ett spöke går genom den politiska världen: Den högre tjänstemannen. Men det är ett spöke som har god hälsa, lever länge, har hög lön och som tunga politiska instanser lyssnar på.

Jag kallar denna gestalt för ett spöke enbart därför att hen – det kan ju röra sig både om en man eller en kvinna – aldrig framträder med samma anspråk som hörs i ord som ”löntagaren”, ”arbetaren” eller ”medelklassen”. Den högre tjänstemannen är liksom osynlig men utgör ändå normen för en rad politiska beslut.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Till våren lägger regeringen förmodligen ett förslag för nya regler för pensionerna. En parlamentarisk pensionsgrupp är på väg att komma överens om att i några steg höja pensionsåldern till 69 – och åldern då man tidigast kan gå i pension höjs från 61 till 63.

När jag hörde om det där tänkte jag: Jaha, vill socialdemokratin helst slippa sina sista utslitna arbetarväljare? Är det den högre tjänstemannens goda hälsa och lust att jobba vidare som avgör hur pensionssystemet ska utformas?

Det är sant att svenska folket lever allt längre. Ekonomerna tävlar med varandra om att varna för svårigheterna att framöver finansiera pensionerna om allt fler lever allt längre och en allt mindre del arbetar.

Problemet är bara att folkhälsan är oerhört snett fördelad. I många yrkeskategorier är människor utslitna redan i 50-årsåldern. Den som har ett yrkesliv som byggjobbare, undersköterska, busschaufför eller kökspersonal kan avläsa sitt arbetsliv i och på sin egen kropp. Att då höra att man måste jobba ytterligare några år är ett slag i ansiktet från det samhälle som man med sin arbetsinsats fått att fungera.

Högre tjänstemän har det bättre. Deras jobb är friare, mycket bättre betalda och långt mindre fysiskt betungande. En högutbildad högre tjänsteman kan räkna med många års längre liv än en lågutbildad arbetare.

Hur extrema skillnaderna kan vara framkom härom året när det visade sig att skillnaden i förväntad livslängd mellan en lågutbildad i den fattigare förorten Vårby och en högutbildad i det rika Danderyd idag är – 18 år!

Det är helt enkelt en mycket bestämd norm som styr mycket av pensionsdebatten, nämligen den utsiktspunkt över livet som en högutbildad tjänsteman har.

Att Sverige idag har en av Europas sämre arbetslöshetsförsäkringar speglar den högre tjänstemannens villkor: risken för arbetslöshet är mycket lägre. Detsamma gäller sjukförsäkringen.

Det värsta är att detta spöke, ”den högre tjänstemannen”, vandrat också genom den svenska sjukvården och börjat forma den efter sina behov. I den svenska sjuk- och hälsovårdslagen står det i den andra paragrafen följande: ”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.” En överväldigande majoritet av svenska folket anser nog att det är en moraliskt helt riktig inställning: Den med störst behov ska gå före.

Men sedan många år tillbaka är vi på god väg att få en helt annan verklighet, som går efter principen att den som kan betala för sig har lättare att få vård. Det är konsekvensen av den oerhört snabba ökningen av privata sjukförsäkringar.

Idag åtnjuter långt över en halv miljon svenskar – i synnerhet högre tjänstemän – en sådan privat sjukförsäkring. Jag minns samtal med höga chefer i statliga verk som talat varmt om hur skönt det känns att ha en privat sjukförsäkring: ”Det är ju jättebra. Allt går mycket lättare!” Och de har sagt det där med ett tonfall som utgår från att just deras liv är det enda viktiga.

Tjänstemannafacken är på väg att bli rätt osolidariska. I en forskarantologi om tjänstemannafackens utveckling konstaterar Jenny Jansson att det tjänstemannafack som förut hette SKTF och idag Vision har genomgått en granska dramatisk förändring i inriktning och självbild: ”Medan det tidiga materialet betonade kollektivet i olika former, lägger Vision snarare tyngdpunkten vid hur facket kan främja personlig utveckling och karriär.

Retoriken om solidaritet och sammanhållning, en grundbult i TCO:s ideologi, har mer eller mindre upphört.” (Se ”Tjänstemännen och deras rörelser”, TAM-arkiv 2016).

Vision organiserar knappast de högre tjänstemännen, men min poäng är denna: Vision blickar numera uppåt istället för nedåt för att finna inspiration. Man följer helt enkelt alltmer det högre tjänstemannaspöket i spåren. Socialminister Annika Strandhäll var för övrigt ordförande för Vision åren 2011–2014.

Nej, medelklassen är inte homogen. Gapet mellan en lågbetald tjänsteman och en högre tjänsteman kan vara enormt. När värderingar studeras, till exempel av sociologen Stefan Svallfors, visar sig större värderingsskillnader mellan högre och lägre tjänstemän än mellan lägre tjänstemän och arbetare i synen på fördelningspolitik.

Den högre tjänstemannen gör inget stort väsen av sig. Men hans spöklika närvaro i alla maktkorridorer gör honom till den perfekta lobbyisten.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.