Ledare. Jenny Bengtsson.

2017-02-04 03:00

Det är inte du som tjänar mest på individuell lönesättning

Systemet, som från början var arbetsgivarnas modell och som facken var emot, har fått ett stadigt fäste.

”Vi är inga rövslickare – nej till individuella löner.” Orden pryder en banderoll i ett demonstrationståg, på ett foto i en facklig grundkursbok.

Individuell lönesättning blir allt vanligare på svensk arbetsmarknad. Systemet, som från början var arbetsgivarnas modell och som facken var emot, har fått ett stadigt fäste. Inte minst efter att tjänstemännens fackföreningar, med fackförbundet Ledarna i spetsen, började anamma det.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Ungefär 40 procent av alla kollektivavtal i Sverige är, enligt en sammanställning av Medlingsinstitutet, sifferlösa. Den största delen av dessa står tjänstemän och chefers avtal för, men det finns några utstickare från arbetarsidan. Både Kommunal och Hotell- och restaurangfacket började föra in individuell lönesättning i sina avtal i början av 90-talet.

Och idag är vad som var ovanligt förr, snarare regel än undantag. Individuella löner finns nu med också i många kollektivavtal för arbetare.

2014 slog LO i en rapport fast att löneskillnaderna mellan tjänstemän och arbetare låg på samma nivå som på 30-talet. Tjänstemän i Sverige tjänade 45 procent mer än arbetare – nära 30-talets 46 procent. Man spådde en stökig avtalsrörelse och lovade att kämpa emot fler sifferlösa avtal och att stå upp för rättvis fördelning av pengarna. 

”Vi kommer aldrig att ge upp kampen för ett samhälle där alla får vara med och ta del av de produktivitetsökningar och den välfärd som skapas”, sa Claes-Mikael Jonsson, jurist på LO då, i en debattreplik till Ledarna som kampanjade för mera lönekarriär och flera sifferlösa avtal. 

Nu är det 2017 och ytterligare en avtalsrörelse är igång. Löneskillnaderna har inte minskat, men den här avtalsrörelsen låter inte annorlunda än någon annan. Samma, och nya, fantasifulla varianter av individbaserad lönefördelning förs fram över förhandlingsborden. Anställda sporras av individuell lönesättning och genom detta ökar produktiviteten, och i slutändan vinsterna, vilket ännu längre bort då alltså också höjer den generella lönenivån, är ett av argumenten, också från de fackföreningar som ställt sig på samma sida som näringslivet i frågan.

Men forskaren John Lapidus kunde i en avhandling som publicerades 2015 visa att det faktiskt inte finns något riktigt stöd för att att individuell lönesättning skulle leda till högre produktivitet. Både den teoretiska och den empiriska forskningen på området beskrivs som djupt splittrad och utan bevis. 

Han tittade också närmre på Kommunals förhållningssätt till systemet, som bygger på samma argument. Det som alltså inte kan styrkas. Vidare var det också enligt Lapidus svårt att hitta en tydlig koppling mellan vad Kommunal sa att förbundets medlemmar ville ha (individuell lönesättning) och vad de medlemsundersökningar som gjorts visade. 

Vad det här egentligen handlar om kan säkert vara svårt för många att greppa, men det är faktiskt ganska enkelt. Arbetsgivarna vill kunna avlöna människor med exakt så många kronor och ören som de är värda i förhållande till företagets produktion och individens värde på arbetsmarknaden. Det handlar, skulle man kunna säga, om en avancerad och strukturell form av systematisk lönediskriminering i och med att vissa grupper av personer i samhället aldrig kommer att värderas lika högt på företagens skalor som andra.

Skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän i det här avseendet är dessutom stor. Arbetare har, historiskt liksom i nutid, alltid setts som utbytbara. Lönen sätts på själva arbetet och inte på personen som utför arbetet. För tjänstemän har principen länge varit tvärtom. Individen lönesätts. Inte arbetet i sig. 

Frågan är också av särskild tyngd för facken i och med att den utgör en stor del av grunden för hela fackens värde. Om arbetsgivarna får full kontroll över lönerna, eller om fackets inflytande minskar eller upplevs litet eller obefintligt i frågan, så blir det till slut svårt att försvara själva medlemskapet i sig. Och för den enskilde arbetaren blir poängen med att vara med i facket allt mer diffus ju mindre koppling man kan se mellan lönen och medlemskapet i facket.

Nu är det som från början var arbetsgivarnas önskan, som avfärdas bryskt på den där banderollen i den fackliga kurslitteraturen, vitt spritt över arbetsmarknaden. Konsekvenserna? Säkert många. Är det till exempel en tillfällighet att Hotell- och restaurangfacket sedan införandet av individuella lönesystem på nittiotalet har uppvisat en, om än mer vissa perioder och mindre andra, stagnerande medlemskurva?

Vem vet. 

Och kanske blir årets avtalsrörelse en lönerevolution i sig.

Annars får väl folk snällt fortsätta slicka röv, helt enkelt.

Jenny Bengtsson
Jenny Bengtsson 

Fackligt aktiv i Hotell- och restaurangfacket.

Skriver ledare i Dagens ETC varje lördag.

Finns på Twitter som @klasskamp.