Den förborgerligade välfärden

Skandalberättelserna om vårdföretaget Caremas äldreboenden har knappast undgått någon. Profitjakten i den alltmer privatiserade välfärdssektorn har lett till förskräckliga konsekvenser i form av vägning av blöjor så att de används till ”full kapacitet”, amputationer som resultat av vanvård, patienter som tvingas sova på golvet i månader, bristande hygien och personalbrist.

Samtidigt ser vi hur kommunerna pressar kostnaderna för äldreomsorgen. Enligt en rapport som fackförbundet Kommunal presenterade nyligen har äldreomsorgens andel av den kommunala budgeten sjunkigt både som del av BNP och i faktisk kostnad under det senaste decenniet. Detta får naturligtvis konsekvenser.

Sedan 1980 har andelen äldre – definierade som de över 80 år – som får offentligt finansierad äldreomsorg sjunkigt från 62 procent till 35 procent. Antalet äldre som har hemtjänst har under samma period minskat med 100 000 personer, samtidigt som antalet äldre har ökat med 200 000 personer.

Antalet anställda i äldreomsorgen har också minskat kraftigt. Mellan 2002 och 2009 är det 25 000 färre som arbetar i äldreomsorgen. Något som också lett till att chansen att få äldreomsorg i jämförbara fall i det närmast har halverats jämfört med 1980-talet.

Detta har lett till en annan form av privatisering av äldrevården i Sverige. Under de senaste decennierna har ansvaret för omsorgen av de gamla övergått från samhället till de anhöriga, och då framför allt kvinnliga anhöriga.

Dessa förändringar i välfärden kan sammantaget ses som ett förborgerligande av välfärdstjänsterna. Om Carema är ett exempel på riskkapitalisternas profitjakt och vad en marknadsliberalisering av välfärdssektorn kan leda till – en reellt existerande nyliberalism har ledarsidan tidigare beskrivit det som – är det som beskrivs i Kommunals rapport en mer konservativt färgad förändring av hur samhället organiserar välfärden. 

Ansvaret för omsorgen av de gamla skjuts i större utsträckning över på kvinnliga anhöriga. Betalt arbete blir obetalt och Kommunal beräknar att 100 000 personer har gått ner i arbetstid för att hinna med anhörigvården. Det har på ett väldigt handfast sätt tvinga tillbaka stora grupper av kvinnor i hemmet och därigenom motat den progressiva vågen av kvinnor som tagit steget ut på arbetsmarknaden under de senaste 40 åren – framför allt genom utbyggnaden av den gemensamma välfärden – i grind.

Så väl kvinnornas intåg på arbetsmarknaden som socialiseringen av välfärden har inneburit att människor är friare att leva sina liv efter eget huvud. Förändringar av det slag som beskrivs i Kommunals rapport innebär att människor blir ofriare, mer beroende av andras välvilja. En make som kan stå för försörjningen, en dotter som kan sköta städning, tvättning och matlagning. Kort sagt, det är en patriarkal samhällsutveckling. 

Men samtidigt öppnar denna patriarkala äldreomsorg upp för att mer välbeställda grupper köper de tjänster som de inte längre ser att de kan få från den gemensamma välfärdssektorn. Här kan vi återigen se hur de marknadsliberala och konservativa perspektiven kan samspela i ett förborgerligande av samhället när den gemensamma och generella välfärden sviker. 

Problemet med den här typen av utveckling är att den är självuppfyllande. Levererar inte den gemensamma välfärden kommer också förtroendet för den och viljan att betala skatt för den att sjunka. Det leder till en tudelning av samhället där de med högre inkomster kan skaffa sig de tjänster de efterfrågar på en privat marknad, medan de med lägre inkomster tvingas bort från den reguljära arbetsmarknaden och in i obetalt omsorgsarbete.