Ledare. Göran Greider.

2017-08-09 03:00

Den amerikanska socialismen tynade inte bort – den slogs ihjäl

Under dessa år liknade landet faktiskt dagens Kina: överallt arbetarprotester som slogs ned blodigt. 

Varför finns det ingen socialism i Amerika? Frågan ställdes för mer än hundra år sedan av en tysk sociolog som besökte USA. Men frågan var lika aningslös och okunnig som de flesta frågor vi ställer om denna väldiga nation.
Runt år 1900, när den tyske sociologen gjorde sitt besök, sorlade det i själva verket allt starkare av olika socialistiska rörelser i USA.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Under en vistelse i Salt Lake City, i den reaktionära delstaten Utah, träffade jag för några år sedan en historiker som nyligen publicerat en studie över olika socialistiska rörelser i just Utah.

Den började med mormonerna. På flykt undan förföljelser i östra USA gav sig denna sekt iväg på en lång ökenvandring för att till slut, i en dalgång, intill en väldig saltsjö och nedanför Klippiga bergens silhuett, bygga en jämlik stad.
”Om ni icke är jämlika i jordiska ting kan ni icke vara jämlika i att uppnå himmelska ting”, hette det i en av sektens skrifter. Rörelsen var i princip kommunistisk.

Ett halvsekel senare hade mormonerna ömsat skinn och blivit alltigenom reaktionära. Men det radikala arvet levde vidare hos enstaka medlemmar som engagerade sig i de socialistiska rörelserna.

I de stora amerikanska industristäderna var i seklets början en socialistisk rörelse på väg att växa fram.
Joe Hills Industrial Workers of the World var en del av uppvaknandet. Socialistpartiets ledare Eugene Debs – en av Bernie Sanders förebilder – hade kunnat bli något av en amerikansk korsning mellan August Palm och Hjalmar Branting.

Den amerikanska socialismen tynade inte bort. Den slogs ihjäl. Bokstavligt. Av militär, polis, bolagssheriffer, domare, press. Eugene Debs var 1920 tvungen att leda sin presidentkampanj från en fängelsecell. Historikern John Sillito skakade bara på huvudet när han berättade om den enorma förträngning av amerikansk historia som ägt rum sedan början av nittonhundratalet.

I Salt Lake föddes exempelvis Big Bill Haywood, en av de mest färgstarka socialistledarna världen skådat. Men staden erkänner inte hans existens. Sillito och hans vänner hade i många år förgäves kämpat för att få resa en minnessten över Joe Hill, som avrättades i Salt Lake.

Under årtiondena i början av förra seklet avgjordes det vilken självbild USA skaffade sig. Under den extremt repressiva period som fått namnet The Red Scare utsattes socialistiska politiker och fackliga aktivister för svåra förföljelser.

Under dessa år liknade landet faktiskt dagens Kina: överallt arbetarprotester som slogs ned blodigt. En fackligt förtroendevald i Teamsters (en mycket förtalad fackförening) tog mig på en tur genom Salt Lake.
Han sa att han hade haft tur. I high school hade han haft en historielärare som lät eleverna läsa böcker om amerikansk historia som annars ingen läste, till exempel historikern Howard Zinn’s böcker.

Häromdagen lyckades jag äntligen se filmen ”The Free State of Jones”, regisserad av Gary Ross, som också regisserade ”Hunger Games”. Den berättar om ett okänt klasskrig i artonhundratalets USA.
Inbördeskriget 1861–65 var inte enbart ett krig om slaveriet. Rika plantageägare styrde söderns utbrytarstater men den armé de trummade ihop bestod till största delen av fattiga vita som sällan kände någon passion för att slåss för plantageägarnas bomullsplantager.

De som ägde mer än tjugo svarta slavar befriades efter hand från militärtjänst. Och fattiga vita deserterade ofta från sydstatsarmén. En del av dem drog ut i otillgängliga träsk, dit också förrymda svarta slavar sökte sig. En fri stat utropades. Fattiga vita och svarta slavar hittade en gemensam fiende i rika plantageägare.

Filmen ”The Free State of Jones” kom förra året men blev ingenstans någon succé. Jag tror att det mycket beror på att den inte passar in i den amerikanska självbilden och heller inte i våra djupt amerikaniserade medvetanden.

Radikal vit medelklass kan kanske inte alltid smälta att fattiga vita – som i USA ofta ansetts som lägre stående än svarta – plötsligt tar gemensam strid med fattiga svarta.

Även en sådan centralgestalt i progressiv amerikansk historia som Martin Luther King är märkligt vingklippt av historieförträngning.
När han mottog Nobels fredspris 1964 menade han att det fanns mycket att lära av skandinavisk ”demokratisk socialism”.
Han talade ofta om klass och kunde till sina medarbetare säga: ”Man kan inte prata om att lösa de svartas ekonomiska problem utan att tala om miljontals dollar ... Men det innebär att vi rör oss i farliga vatten, eftersom det betyder att det vi verkligen säger är att något är fel med kapitalismen. Det måste bli en bättre fördelning av välståndet, och kanske måste Amerika röra sig mot någon form av demokratisk socialism.”

Amerikansk socialism? De två orden tycks åtskilda av en avgrund. Men avgrunden har skapats av förträngning.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.