Ledare. Hanna Gustafsson.

2017-05-14 03:00

De säger till oss att frihetens pris är för högt

The handmaid’s tale vill att vi är vaksamma på alla ideologier. Även på oss själva.

Jag tittar på The handmaid’s tale som går på HBO Nordic. Det verkar alla göra just nu. Tv-serien är byggd på en 30 år gammal roman av Margret Atwood. Som de flesta feminister i min generation är jag väl bekant med romanen. Och även tv-serien har blivit en succé. Samma ämnen som romanen väckte när den kom debatteras med ny energi – frihet, fundamentalism, och feminism.

Det brutala samhälle som skildras i Atwoods bok – Gilead – är byggt från ilska mot de politiker som kom före. Miljöförstörelse, krig och sjukdomar har utlöst ett våldsamt inbördeskrig i USA och en grupp kristna extremister har tagit makten från kongressen. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I det nya samhället har kvinnor förlorat alla sina rättigheter. Den utbredda infertiliteten har gjort att fertila kvinnor placeras ut som tjänarinnor (”handmaids”) hos överklassen där de kontinuerligt våldtas och tvingas bära deras barn.

Handlingen i The handmaid’s tale är en varning till kvinnor att den frihet vi har snabbt kan försvinna om vi inte är uppmärksamma. Inga av de idéer som Gilead är byggd på är påhittade – de kommer alla från någon kultur eller något samhälle i verkligheten.

Men boken är lite mer komplex än en attack på religiös extremism i allmänhet och den amerikanska kristna högerns retorik i synnerhet. För Atwood är alla ideologier som vill styra och kontrollera människor farliga.

Hon drar sig inte för att koppla ihop idéerna i Gilead med idéer inom feminismen. I Gilead sanktioneras att kvinnor våldtas och könsstympas, men de bränner också pornografi och förbjuder skönhetstidningar och kvinnor från att sexualiseras i media. De använder det som exempel på att de vill ”skydda” kvinnor, befria dem från den nedvärderande syn på kvinnor som fanns innan.

The handmaid’s tale vill att vi är vaksamma på alla ideologier. Även på oss själva.

The handmaid’s tale handlar om frihet. Eller om priset för frihet. Vad kan vi tänka oss betala.

Regimen som skildras i The handmaid’s tale påstår att priset för frihet varit för högt - att världens förfall och den utbredda infertiliteten beror på att människor tidigare haft för mycket frihet. Så man förbjuder kvinnor från att utbilda sig, ha jobb eller bestämma över sin kropp. Man förbjuder homosexualitet och sex utanför äktenskapet.

”Allas bästa betyder aldrig bättre för alla”, förklarar en av den nya regimens ledare. ”Det betyder alltid sämre för vissa.”

Retoriken att prata om priset för frihet känns igen. Det använder även högerextrema och högerpopulistiska krafter. De säger till oss, se vad som sker när frihet sätts före ”nationen,” eller ”svenskarna” eller ”det egna folket”. Se vad som händer när kvinnor har frihet att bestämma över sina egna kroppar, när människor har frihet att fly till oss från krig och fattigdom, frihet att klä sig som de vill, frihet att älska vem de vill, frihet att få identifiera sin eget könstillhörighet. Se vad som händer.

De säger till oss att priset för frihet är för högt. Och med skrämselpropaganda och en medveten avhumanisering av vissa människor lyckas de få en inte oansenlig del av befolkningen att hålla med dem.

Budskapet i The handmaid’s tale är att det är viktigt att vara vaksam. Att inte sova sig igenom dessa saker. Personer kan kalla sig ”frihetskämpar” men det de står för är så långt från frihet man kan komma.

Demokratiskt satta lagar och regler är ju ett sätt för oss att stärka individers frihet. Lagar mot att misshandla, hota eller diskriminera leder till större individuell frihet. På samma sätt kan lagar förstås också gå ut över den individuella friheten. Var gränsen går är i en demokrati uppe för debatt om inte varje dag (vilket det borde) så i alla fall varje valår.

Frågan vi behöver ställa oss är om människors frihet är tillräckligt skyddad i vårt samhälle. Oavsett vilket framtida populistiskt, fanatiskt, extremt parti som hamnar i någon beslutande position, har vi skyddat de mest grundläggande mänskliga rättigheter? Eller tror vi bara det?

I The handmaid’s tale beskriver huvudpersonen hur övergången från vanligt liv till hennes nuvarande situation gick till. Hon beskriver den inaktivitet som de flesta uppvisade innan det plötsligt var försent att agera, och hon varnar oss: ”Förändringar sker inte på en gång. I ett gradvis uppvärmt badkar kokas du ihjäl innan du har märkt det själv.”