Ledare. Linn Spross.

2017-06-13 03:00

Att träffa folk är det enda som hjälper mot politisk nostalgi

Det gäller att ignorera alla de som suckar och säger att det inte tjänar något till.

Det är så dumt att vara nostalgisk till tider som man aldrig ens har levt, att mot allt bättre vetande sucka ”det var bättre förr.” Det är en känsla som lätt kan uppstå när man har varvar läsning av socialistiska och anarkistiska tidskrifter från 1800-talet och förra sekelskiftet med att läsa modern dagspress.

I den första hänger man ut politiker som luspudlar och fördömer svavelosande deras gärningar, i den senare kan jag läsa om att Jeremy Corbyn är västerextremist. I den första kan jag läsa om kallelser till möten för fackföreningar, i den senare läser jag om att en begränsad strejkrätt kan värna den svenska modellen, detta alltför missbrukade och urvattnade begrepp.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I ärlighetens namn så ser jag också annonser för ”franska försiktighetsartiklar” i de äldre tidningarna och minns plötsligt att vissa saker kanske inte var bättre förr.

Somliga verkar dock tycka det, till exempel sverigedemokratiska Paula Bieler säger, utan någon som helst hänvisning till statistik eller rimliga argument, att abort används som ett preventivmedel i Sverige och aborträtten därför ska begränsas. Det finns en politisk nostalgi från alla möjliga håll och kanter och det är bara en sak som är säker: alla har vi fel när vi tillskriver förr-i-tiden dessa egenskaper. 

Jag vet ju att det inte går att jämföra då och nu med två helt olika källor. Den borgerliga pressen då var minst lika ivrig att utmåla vänstern som den stora stygga vargen för hundra år sedan. Vänstern grubblade även förut på hur man egentligen skulle mobilisera massorna. 

Men ändå, så sitter jag och drömmer om en tid med demonstrationer på tiotusentals människor, den där solidariteten som jag inbillar mig fanns då. När folk inte bara sa att något var fel utan dessutom gjorde något åt det. Drömmer om folkrörelsernas tid, när de röda fanorna vajade och människor högg i tillsammans.

När jag har blivit så verklighetsfrånvänd är det bara en sak som gäller: jag måste sluta umgås med gamla källor och gå ut och träffa folk. Det är det enda som hjälper mot svår och felaktig nostalgi. Det tydligaste exemplet från historien är att det bara finns ett enda recept för att nå politisk förändring: vi måste träffa varandra. Politiska rörelser har inte uppstått ur en särskild zeitgeist, helt av sig själva, de har uppstått för att människor organiserade sig.

Det tjänar ingenting till att vara nostalgisk, det tjänar ingenting till att använda historien som ett jämförelsemått om den enda slutsatsen som dras ur detta är att det går så dåligt för vänstern. Det är något jag har läst till leda, liksom de som hävdar behovet av förnyelse utan att behöva vara svaret skyldiga till vad som bör göras. 

Det har aldrig varit lätt och det är det inte nu heller. Det är jobbigt att gå på möten en vardagskväll. Ibland känns en dagordning evighetslång och ibland hade man hellre velat stanna hemma.
Men alternativet är att vara ensam och det är värre. Det behöver inte vara något stort.

Den som tröttnar på sakernas tillstånd och vill ha förändring måste inte nödvändigtvis först utveckla en solid analys, söka medlemskap till ett parti eller en organisation. Det kan handla om att börja prata med sina arbetskamrater eller grannar om något man vill förändra och som man kan göra tillsammans.

Man måste våga bara besvärlig. Göra sig obekväm och våga höja rösten. Det gäller att ignorera alla de som suckar och säger att det inte tjänar något till. Det finns många som säger att det är inte är möjligt och aldrig kommer att gå. Men det är det bara att konstatera att det är bra märkvärdigt hur ofta det omöjliga gick att göra ändå.