Ledare. Göran Greider.

2017-07-12 03:00

Att lyssna på Beethoven är en radikal handling

Tysk borgerlighet lyckades aldrig göra någon politisk revolution så de gjorde sin revolution i konsten, i filosofin och kanske framförallt i musiken.

Kaffeserveringen gick mot sitt slut och publiken återvände till sina platser i bänkarna i Ovanmyra missionshus. Men sorlet som uppstått under pausen hade inte riktigt lagt sig. Utanför de höga fönstren skimrade sommarkvällen. Så slogs musiken på: Beethovens femte symfoni. Ödessymfonin. Volymen var ganska hög. Och jag såg hur många verkligen hoppade till och satte kaffet i halsen.

Vi hade spelat ganska vacker, nästan snäll musik tidigare under kvällen. Men Beethoven bevarar sin sprängkraft. När hans samtida först hörde den femte symfonins inledning tyckte somliga, exempelvis Goethe, att denna musik borde förbjudas. Det måste ha varit som när Sex Pistols första gången spelades i radio.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


På scenen satt alltså Eric Schüldt, programmakare från radions P2, och jag och talade om olika stycken ur den klassiska repertoaren som vi valt. Vi pratade improviserat, grälade en del om Schubert och Tjaikovskij, och jag tror att det är ett bra sätt att presentera den så kallade klassiska musiken. Den hör ju till en svunnen epok. Den klassiska repertoaren, särskilt från Mozart till låt oss säga Mahler, är och förblir ett minne av den europeiska (och nästan alltid manliga) borgerlighetens stora kulturella epok.
Den var frigörande, men också disciplinerande (all skalövning! All påbjuden tystnad under konserterna!). Att så mycket av den mest spelade och mest statusbemängda musiken är tysk kan förklaras politiskt.
Tysk borgerlighet lyckades aldrig göra någon politisk revolution, så som den engelska och den franska gjorde när de skar halsen av sina kungliga förtryckare, så tysk borgerlighet gjorde sin revolution i konsten – i filosofin och kanske framförallt i musiken. Beethovens musik är den franska revolutionen översatt till musik, hur besviken tonsättaren till sist än blev på envåldshärskaren Napoleon.

Men all denna klassiska musik är sedan länge en musik som sakta men säkert liksom dör bort. Den nådde sin konstnärliga höjdpunkt med just Beethoven. Ingenting som kom före Beethovens tredje och särskilt femte symfoni liknar något som kom dessförinnan – och jag menar nog att ingenting därefter heller kan mäta sig i överraskande vitalitet. Så varför ska vi i dag lyssna till denna musik?

Svar: Därför att musiken, i det ögonblick den spelas, glömmer all historia den är en produkt av. Den är i varje ögonblick då en nyfödd. De akustiska ljudvågorna som fortplantas från en fuga av Bach kastar av sig alla sekler och når dig i nuet. Vi kan skaffa oss massor av kunskaper om de döda tonsättarna och det hjälper oss att ge styckena liv och närvaro. Men så fort den första tonen slås an ställs alla klockor om och tiden börjar på nytt.

Musikkritikern Nicholas Ringskog Ferrada-Noli gav för en tid sedan ut en fin liten bok som utgjorde ett räddningsförsök av denna musik; han kallade boken Den andra musiken. Och det är vad den klassiska musiken blivit: den är något annat än de musikaliska ljudmassor som oavbrutet, i radion, på TV, på nätet, i reklamen, varje dag slår emot oss. Den ger oss tillträde till ett nästan oändligt antal ögonblick i det förflutna och tar oss ut ur våra egna nu:n.

Och inte bara det – erövrar du denna musik finner du också de övervuxna stigarna in i det mer experimentella musiklandskap som dominerat sedan tiden kring första världskriget. Börjar du med Beethoven kommer du till slut att jaga svårsmälta stycken av György Ligeti eller John Cage. När Eric Schüldt valde sina låtar var det också det underbara, fria strövandets musik som hördes: från ryska körer bort till den armeniska blåsmusik där huvudinstrumentet (duduk) låter som en blandning av violin och sågklinga (spelas vackert i filmen Gladiator!).

Jag växte själv inte alls upp med den klassiska repertoaren. Min far hyste visserligen ett slags klockarkärlek till de mest kända operastyckena som ibland hördes i radion. Men det var på egen hand jag letade mig fram till Bach eller Beethoven, Schumann eller Sjostakovitj. Jag tror att det ursprungligen var olika inlånade klassiska drag i sextio- och sjuttiotalens rockmusik som visade mig vägen: Jethro Tulls Bourré (från ett stycke för luta) eller rentav Exceptions popifierade versioner.

Aftonen i Ovanmyra missionshus, som ligger i Rättviks kommun, inleddes med Claude Debussys ”Förspel till en fauns eftermiddag”, ett flöjtstycke på kanske fyra minuter. Det finns i orkesterversion också, men den ensamma tvärflöjten är vackrare. Det finns rentav några nästan bluesliknande toner i detta gamla artonhundratalsstycke. Jag lyssnar ibland på det när jag går i skogen och då är det som om skogen börjar titta på mig och jag tittar på den. Flöjt är ett av de äldsta instrumenten. Kanske är det bara rösten och trumman som föregick den i arkaisk tid.

Att framhärda i att lyssna på klassisk musik är i dag att vara radikal. Du upprättar i lyssnandet ett annat nu än det musikindustrin vill ge dig.