Ledare. Jenny Bengtsson.

2017-02-11 06:09

Arbetarklassen i Sverige är den stora majoriteten

”Jag är förbannat trött på att neoliberala och konservativa pampar i näringslivet och politiken sitter och dikterar våra villkor.”

Var är arbetarklassen när samhället behöver den som bäst? Upptagen med att splittras, tvinga fram EU-utträden, rösta fram fascister och ha ögonen på inkräktare från andra länder. Arbetarklassen, förresten. Finns den ens? Består den bara av män i den tunga industrin?

I veckan fann jag mig själv trevandes efter svar på detta, under rubriken ”Arbetarklass och kulturvänster är inte längre ett par i politiken”, en debattartikel i Dagens Nyheter (5/2) av Bo Rothstein, professor i statsvetenskap.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


”Den industriella arbetarklassen och den intellektuella kulturvänstern har numera helt olika politiska uppfattningar om centrala samhällsfrågor”, skriver Rothstein och målar upp en bild av att arbetarklassen är en liten industrisektor, att intellektuella kulturmänniskor på vänsterkanten inte är arbetarklass och att det saknas gemensam vilja mellan dessa grupper.

Så vad – och var – är arbetarklassen och vad håller den, eller vi, egentligen på med? Det är inte särskilt svårt att svara på det. Precis som Göran Greider slår fast i Aftonbladet (7/2) är arbetarklassen störst av alla – den stora majoriteten av alla människor i samhället är just precis arbetarklass. Och det innefattar också det som Rothstein kallar den ”intellektuella kulturvänstern”. De är också arbetarklass.

Själv är jag en del av den gigantiska privata tjänstesektorn, rätt långt från industrin. Vi är många. Och många av oss är dessutom både i och utanför olika branscher samtidigt, runtflängandes på nollkontrakt, av och till arbetslösa, fast i allmänna visstidsanställningar, extrajobb och deltider.

Arbetandes med kroppen. Arbetare per definition, på tider som andra inte ens skulle kunna tänka sig, ständigt stressade, pressade, på gränsen till utbrända och underbemannade trots att våra arbetsgivare gör stora vinster.

Vi är missnöjda. Med löner som är för låga, med villkor som är för dåliga och med arbetsmiljöer som alldeles för ofta är dåliga eller rent av livsfarliga. Vi är de som går sönder både fysiskt och psykiskt medan vi bara försöker få våra liv att gå ihop. 

Vi lever mitt i arbetsmarknadens mardröm. Men vi saknar inte drömmar om något annat.

Vi vill något annat. Men vem bryr sig? 
Våra arbetsgivare är allt emellan hänsynslösa småfifflare och ofattbart stora riskkapitalbolag. Säger vi ifrån på jobbet hos den första kategorin blir vi hotade med konsekvenser, av med jobbet, trakasserade och tystade. Säger vi ifrån i den senare kategorin blir vi detsamma under tiden våra ord faller platt ner i ett bottenlöst djup av byråkrati – för att sedan tystna.

En del av oss är skyddsombud och fackliga företrädare och vi är det i motvind. Vi kämpar, men alltid inom ramar som näringslivet redan satt, antingen ensidigt eller tillsammans med högt uppsatta politiker och fackliga företrädare som senast såg en riktig arbetsplats för typ 40 år sedan. Ungefär samtidigt som medbestämmandelagen kom. Under det som brukar kallas fackets guldålder. Det som var då och inte är nu.

Jag är arbetarklass men jag är intellektuell kulturvänster också. Och jag är en av alla vars hopp om en framtid som inte är som nutiden börjar svikta. Jag är den som skulle vilja kämpa, förändra samhället, revoltera, skrika och demonstrera men som knappt inte orkar det efter att ha arbetat, hårt, år ut och år in, i ett samhälle som inte hör sådana som mig eller ser sådana som mig.

Ja, jag är en av dem som skulle rösta vilket land som helst ur EU närhelst jag kunde. Inte för att jag är rasist, obildad white-trash eller en blind sucker för populism, utan för att jag är förbannat trött på att neoliberala och konservativa pampar i näringslivet och politiken sitter och dikterar våra villkor, eller snarare sätter krokben för oss. 

Jag är en av dem som hatar att de förstör samhället och arbetsmarknaden och lyckas skylla konsekvenserna på mig och resten av oss arbetare.
Det pågår ett systematiskt plundrande av våra gemensamma tillgångar och vår arbetskraft utnyttjas ständigt. 

Det får oss i arbetarklassen att tappa hoppet. Det får oss att splittras. Och därigenom försvinner vi som enad grupp och kraft också, precis som Rothstein konstaterar.

Men vi är inte bara industrimän. Vi är de allra flesta, även om vi inte alltid erkänner det. Den ordning som vi lever under gynnar inte oss och vi hörs inte i den. Men vi finns. Och vi har drömmar. Om ett samhälle som kan förändras och som absolut måste förändras, också under våra egna livstider.

Om vi bara orkar och kan enas.

Jenny Bengtsson
Jenny Bengtsson 

Fackligt aktiv i Hotell- och restaurangfacket.

Skriver ledare i Dagens ETC varje lördag.

Finns på Twitter som @klasskamp.