Recension.

2017-09-12 17:00
”De verkliga problemen med boken uppstår i slutet då Ajvide Lindqvist ska knyta ihop säcken och förklara mysteriet med det tomma fältet”, skriver Rasmus Landström om John Ajvide Lindqvists senaste bok.  Bild: Karl Melander/TT
”De verkliga problemen med boken uppstår i slutet då Ajvide Lindqvist ska knyta ihop säcken och förklara mysteriet med det tomma fältet”, skriver Rasmus Landström om John Ajvide Lindqvists senaste bok.

Svenneskräck i Ajvide Lindqvists blodiga bladvändare

John Ajvide Lindqvist är den obestridliga skräckmästaren i Sverige. Men hans senaste bok är snarare en hårdkokt thriller och en berättelse om knark och kriminalitet i ett miljonprogramsområde. Rasmus Landström läser den sista delen i en trilogi och blir besviken på slutet.

 

På engelska finns det en hel mängd föraktfulla ord för att beskriva underklassen. White trash, chavs, hillybillys, low life etc. Det är ord som inte bara fångar fattigdomen utan även den kultur som följer med den. På svenska saknas denna språkliga flora – möjligen är svenne och bondtölp det närmaste man kan komma.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Om John Ajvide Lindqvist hade varit amerikan hade han antagligen beskrivits som en white trash-horror writer. I USA är detta en vördad genre: Justin Cronin, Joyce Carol Oates och Stephen King är författare som bidragit till den. I deras böcker biter zombier ihjäl uteliggare framför brinnande oljetunnor och monster stryker omkring i the projects. Ajvide Lindqvist har skapat ett skräckkabinett i de motsvarande svenska miljöerna. Där lurar vampyrer i miljonprogramsområden och samhällets utslagna torteras bakom Folkets park, till tonerna av dansbandsmusik. Om det inte hade låtit så löjligt hade jag skrivit att han är mästaren på svenne-skräck.

I dagarna kommer John Ajvide Lindqvists ”X – den sista platsen”. Det är en hårdkokt historia som utspelar sig i det fiktiva miljonprogramsområdet Gårdsstugan på Järvafältet. Romanen handlar om en bedagad kriminalreporter som undersöker en ny mystisk gangsterboss kallad X, som på bara några veckor tagit över hela kokainmarknaden i Stockholm. Parallellt med detta berättas om Linus – ett småbus som börjar langa åt den beryktade X. Och liksom allt John Ajvide Lindqvist har skrivit är det en riktig bladvändare där blodet skvätter över sidorna.

Avslutar trilogin

”X – den sista platsen” är den avslutande delen i John Ajvide Lindqvists trilogi om platserna. Det är författarens hittills största satsning och det finns därför anledning till att reflektera över trilogin som helhet. I den första delen ”Himmelstrand” berättade han om en camping som plötsligt hamnade på ett vidsträckt fält där mystiska varelser strök omkring. Det var en utflippad berättelse som tyvärr inte lyckades skrämma mig eftersom miljön påminde om en testbana i ett datorspel (snarare än den första kretsen i Dantes helvete som jag tror att John Ajvide Lindqvist ville åt). Bättre blev det då i den andra delen ”Rörelsen” där John Ajvide Lindqvist skrev in sig själv i historien; hur han som ung trollkonstnär upptäckte en portal till det mystiska vidsträckta fältet. Det jag uppskattade med boken var framför allt det noir-aktiga tonfallet som gav läsaren en känsla av att förunderliga saker döljer sig bakom vardagens grå fasad. Dessutom gillade jag det lite lekfullt metalitterära – i boken fick vi en (fiktiv) förklaring till varför John Ajvide Lindqvist blivit skräckförfattare.

Imponerande språk

Om de första delarna var en sorts experimentell skräck är ”X – den sista platsen” snarare en kuslig kriminalroman.

Till en början blir jag imponerad av språket i boken; John Ajvide Lindqvist har skickligt avlyssnat miljonprogramsgangsternas tjackiga söderslang, uppblandad med arabiska och spanska svordomar. Dessutom blir jag djupt fascinerad av porträttet av Linus. Under berättelsens gång går han från att vara en finnig fordonselev till en veritabel storgangster. Det är en riktig Walter White-berättelse och ett av de bästa personporträtten John Ajvide Lindqvist har skrivit. Tyvärr gör det dock att alla karaktärer runt Linus bleknar – till exempel upplever jag delarna om Tommys detektivarbete som rena transportsträckor.

Men de verkliga problemen med boken uppstår i slutet då John Ajvide Lindqvist ska knyta ihop säcken och förklara mysteriet med det tomma fältet. För läsaren blir upplösningen – som inte ska avslöjas här – lite snopen. Var det inte läskigare än så här? Kanske hänger problemet samman med att författaren aldrig varit särskilt bra på att skapa myter i sina berättelser. I mig har han aldrig lyckats framkalla den där känslan som jag alltid söker efter i skräcklitteratur: att det finns en värld bakom den här, där varelser som är likgiltiga inför oss slumrar. Detta hade han kunnat lära sig av H. P. Lovecraft (en av hans förebilder) som genom hela sitt författarskap gestaltat ett universum fullt av kulter, halvgudar och demoner. Ett av tricksen H. P. Lovecraft gjorde var att bara blotta en skärva av världen, sen fick läsaren skapa mytologin i sitt eget huvud. Detta har John Ajvide Lindqvist aldrig klarat av – han är lite för förtjust i sina vidunder för att inte visa dem i helfigur, lite för road av ritualerna för att inte skriva ut dem i klartext. Nu behöver inte det vara ett problem, tvärtom är det ofta en styrka i hans berättelser. Men i trilogin funkar det inte alls.

Samtidigt retar jag mig på att flera trådar från de tidigare böckerna blir hängande i luften. Vem var till exempel den ondskefulla flickan i första boken? Varför hamnade campinggänget på det vidsträckta fältet? På så sätt blir slutet otillfredsställande på ett dubbelt sätt: det ger både för mycket och för lite förklaringar.