Kultur & Nöje.

2017-03-17 21:59
Andreas Gustavsson möter Sverigeaktuella Susan Faludi. Foto: Petter Brunell
Andreas Gustavsson möter Sverigeaktuella Susan Faludi.

Susan Faludi: ”Jag var tvungen att göra det här”

Det är inte feminismens fel

– Högern gillar i och för sig att skylla allt på feminismen. Men jag tror att det här är... Trump är en förvanskning av vad som skulle kunna vara ett ärligt sökande efter identitet. Det är en hatisk fantasi där vit identitet helt och hållet bygger på att vi inte är de här andra och att demonisera hela grupper människor, vilket inte är vad identitetspolitiken till vänster handlar om.


Beställ Mörkrummet av Susan Faludi till kampanjpris från ETC Libris. Pris: 183 kr inkl. frakt och klimatkompensation


Ofta när jag möter politiskt intresserade människor dyker din bok Backlash upp som referenspunkt, särskilt efter valet i USA och särkilt i och med att administrationen rullar ut det ena kvinnofientliga förslaget efter det andra. Den är väldigt relevant.

– Ja, tyvärr.

Hur skulle du beskriva den backlash mot feminism och jämställdhet som USA går igenom idag?

– I USA är det skrämmande likt det jag skrev om på 80-talet, kanske ännu värre på vissa sätt. För det första så är det mycket mer försåtligt. På 80-talet och kunde vi se fientligheten mot kvinnor väldigt tydligt. Jag tänker till exempel på när det i tidskriften Newsweek stod att ”kvinnor, om ni skaffar en collegeutbildning och ett yrke så kommer ni inte kunna gifta er”. Nu för tiden är det mycket mer dolt och vi ser att högern använder sig av feministisk retorik för att driva politik som är djupt kvinnofientlig. Antiabortrörelsen säger nu att de försöker rädda kvinnor från att bli offer, att det här är ett väldigt feministiskt projekt. På liknande sätt är konsumtionsvärlden full av ”använd botox, det är yttrandefrihet”. Så den är svårare att identifiera.

– Sedan valet har vi den också, jag menar politiskt, mitt framför ögonen. Jag menar, vi står inför möjlig lagstiftning om att inskränka aborträtten. Vi valde den här presidenten som inte tvekar det minsta inför att dela med sig av sin hatiska syn på kvinnor och sin avsky för kvinnors menstruation och han refererar till kvinnor som hundar och slampor och hans program är... Jag menar, något av det första han gjorde var att återinföra global gag rule mot abort och att beordra statliga departement att märka ut de pengar de spenderar på jämställdhet, uppenbarligen med avsikt att rensa bort de programmen. Och han jämställer lagstiftning för lika lön med socialism, vilket i Sverige kanske är smickrande, men som i USA anses vara ondskan förkroppsligad. Det bara fortsätter så, och de har dragit in finansieringen till Planned Parenthood, så det är en väldigt mörk tid. Något som är positivt är dock att vi har sett, till skillnad från under 80-talet, en omedelbar och arg och organiserad och ihållande reaktion från kvinnor som kämpar för sina rättigheter. Den började dag ett med Women’s March och den fortsätter. Det finns tusentals och åter tusentals kvinnogrupper på lokal nivå och uppåt som aktivt gör motstånd. Det är en viss tröst.

Även din bok Ställd, om manlighet i kris, är fortsatt aktuell. 

– Under Backlash-tiden handlade det mer om att ”kvinnor har fått de här förmånerna” och det var mycket större fokus på feminismen som ett hot. Det är fortfarande en del i det, men jag tror att det i dag snarare handlar om det större hotet genom global och teknologisk förändring och om att liksom förlora sitt fotfäste, förlora sin status. Det är psykologiskt väldigt komplicerat för vi kan inte bara säga att de här är männen som förlorade sina jobb inom tillverkningsindustrin. När vi tittar på vilka som röstade på Trump så var det faktiskt inte den allra fattigaste gruppen som gjorde det. Människor som är riktigt fattiga röstade på Hillary Clinton – och det var klokt eftersom hennes politik faktiskt skulle ha förbättrat deras liv. Det här är män som är rädda för att förlora sin status, men de är faktiskt mer medelklass eller till och med övre medelklass. Så det handlar inte bara om ekonomi. Det handlar om ekonomisk oro och social oro och en rädsla för att det inte ska finnas något att klamra sig fast vid, att de ska svepas bort när den globala världen stormar in. En del i den fantasin eller rädslan är nu alla de horder från Arabvärlden och Latinamerika som strömmar in i landet och tar ifrån dem ”deras sätt att leva”. Men det här är en fantasi. På senare år har invandringen till USA faktiskt minskat. Så det här är mer deras tolkning och vad de känner, snarare än hur verkligheten ser ut.

Men vad är då lösningen? Hur bemöta en känsla?

– Jag önskar att jag hade den... Jag tror att den aktivism som vi ser i USA just nu mot Trumpismens krafter är en början. Den är väldigt mycket på gräsrotsnivå, den är väldigt praktisk och den är inte elitistisk. Det är inte bara kvinnor och det här är något som måste hanteras på gräsrotsnivå. Jag tror inte att det finns någon enkel lösning. Jag tror inte att den kommer att komma från Demokraternas ledarskapsråd. Jag tror att det här är en tid av stor omvandling. Jag tror inte att det finns en snabb lösning, det är mer så att alla liksom trevar efter ett svar. Vi måste också komma ihåg att Trump inte vann flest röster i landet. Så det här är inte 1939 i USA, även om det är väldigt skrämmande. Och det är inte bara... Gud vet vad som kommer att hända i det franska valet i vår och titta på Östeuropa. Jag tror att en stark feministisk rörelse är nyckeln till att rädda oss från de här mörka krafterna. Men det är klart att jag tycker det.

När man ser tillbaka på det här året med valkampanjen i USA som var så hätsk mot kvinnor. Du kallar det kulmen på ett könsdrama.

– Jag tror att det här har varit på gång länge. Jag menar, högerkanten inom det republikanska partiet har i årtionden formulerat problemet som att det handlar om att kvinnor tar makten från män, och samtidigt demoniserat minoriteter, invandrare och... På 90-talet när jag skrev på Ställd, var det så många av de ”arga vita män” som jag intervjuade som gormade och skrek om Hillary Clinton, om att hon var antikrist och att det var hon som styrde och ställde i Vita huset. Det här var när hon var första dam. Och något som är underliggande här, tror jag, är det faktum att vi, trots årtionden av arbete för jämställdhet, vilken vi fortfarande inte har uppnått i USA och på många andra ställen, inte har någon bild av hur en kvinna med makt ser ut, förutom som en häxa eller en kontrollerande mamma. Hillary Clinton blev bara en symbol för, ett slags förtätning av den fantasin, att en kvinna som är stark måste vara den här sortens kvävande... Du vet, ett slags skräckinjagande mammafigur. Och å andra sidan har vi Trump. De är båda som fantasier från 50-talet. Och så där i 50-talet så finns den här skräcken för den mäktiga mamman som förvekligar sin man och son. De dagar när jag känner mig hoppfull kan jag tänka: ”Det här är dödsryckningarna. Det har gått mer än 50 år, kan vi gå vidare till något annat?” Så när jag säger kulmen... Jag vet inte, det kan tyvärr komma fler kapitel.

Strax efter valet skrev du en artikel om att feminister misslyckats med att nå de kvinnor som röstade på Trump. Du signalerade att rörelsen blivit elitistisk. Är det så illa?

– Det är så klart mer komplicerat än så. Det finns många kvinnorörelser och några av de mest framgångsrika är faktiskt kvinnliga fackföreningsrörelser, som National Domestic Workers Alliance. Det är inte så att den här sortens arbete inte pågår. Men det som lyfts fram i media och i populärkulturen är den här sortens... kommersiella, encprocentifieringen av feminism. Det är bra att få in kvinnor i styrelserummen, det är självklart viktigt att kvinnor tar plats på högre positioner inom bolags-Amerika, precis som överallt annars, men det var sådan enorm fokus på det. Och i kombination med en långtgående attack på feminismen, att den alltid handlat om privilegierade kvinnor… Jag tror att en del av problemet är att vi, media, ägnar så mycket tid åt att prata om arga vita män. Något som vi inte har granskat är fenomenet arga vita kvinnor och var de kommer från och hur de omstyrdes, av högern, till att stödja en kandidat som är ytterst fientlig mot kvinnors rättigheter. Och det som är intressant när man ser tillbaka på opinionsmätningarna från året inför valet är att kvinnor angav att de var arga i högre grad än män. Vad deras ilska handlade om undersöktes inte ordentligt.

– I undersökningar med ”arbetarklasskvinnor”, vilka bara definieras som kvinnor utan collegeutbildning, så är deras främsta sakfråga lika lön. Då tänker man: ”Om det är din främsta sakfråga, varför röstade du då inte på Hillary Clinton som var väldigt tydlig med att hon stödjer lagstiftning för lika lön?” Jag tror att det finns en väldigt komplicerad dynamik som jag bara kan spekulera kring. Och det finns många frågor. De här kvinnorna som röstade på Trump, ser de Clinton som en elitist som de inte kan identifiera sig med? Ser det det som att hon tar jobben från ”deras män”? Beror det på att de kämpar ekonomiskt och fantiserar, ganska förståeligt, om att de bara vill att män ska ta hand om dem, ser de Trump som ett slags sugar daddy? Är Clinton en symbol som får dem att känna skam för att hon lyckades arbeta sig upp från lägre medelklass till att bli framgångsrik och att de inte lyckats med det? Känner de sig bara väldigt obekväma med ambitiösa framgångsrika kvinnor? Det här är, tycker jag, är viktiga frågor att undersöka.

Är de rörelser som växer fram just nu mer inkluderande?

– De försöker och jag tror att de är mycket mer medvetna om att de där klyftorna kring klass och etnicitet är feminismens akilleshäl. Men jag kan inte förutspå framtiden. Det beror på hur öppna alla är. Jag tror att krisen är så uppenbar och så överhängande att jag hoppas att kvinnor som är engagerade i feministiska kampanjer inser att det här inte är rätt tid att bråka om skillnader, att vi behöver en enad front.

Din egen roll, då? Redan när du gav ut Backlash och Ställd ville många göra dig till sin talesperson. Nu framstår de böckerna nästan som kristallkula. Amerikanska – och svenska – medier vill väldigt gärna veta hur du ser på utvecklingen. 

– Jag kan tala för mig själv och för vad jag ser händer, men... Jag har alltid haft ett slags besynnerlig, oberoende syn på saker och ting. Jag utför min aktivism genom att skriva. Jag tror att människor är politiskt engagerade på många olika sätt. Alla behöver inte engagera sig i valkampanjerna, även om jag tror att det är viktigt att ringa till sina politiska representanter och organisera sig och allt det där. Men jag deltar fortfarande huvudsakligen genom att skriva.

Du hade en debattartikel i New York Times förra året om hur ”kommersialismen” splittrat den feministiska rörelsen, inte minst mellan generationer. Kan du utveckla vad du menar?

– Det är roligt, allt det där känns så ”före Trump” nu. Allt har kommit att handla mycket mer om politik på ett rättframt sätt. Men före valet, och under många år innan, så fanns en strömning, mer än en strömning... Så mycket feministisk energi gick åt till att prata om populärkultur och konsumtionsfrågor och huruvida man var en feminist eller inte om man hade på sig en stringtrosa eller en push-up behå, och till att bråka om huruvida Beyonce är en feminist eller inte, eller Taylor Swift. Och jag tror att det hade mycket att göra med unga feminister, sociala medier och att det är enklare att... Det har också att göra med bristen på traditionell journalistik och tyckandets uppgång och bloggosfären och att det bara är enklare att skriva om popkultur. Vem som helst kan göra det. ”Jag kan se ett tv-program och skriva om det”, istället för att granska ojämställdhetens ekonomiska och sociala rötter. Konsumentmarknaden har länge plockat upp, eller snarare kidnappat, feministiska idéer för att sälja produkter till unga kvinnor genom att säga att du kan bli frigjord, du kan frigöra dig själv genom att revoltera mot kvinnorna i den äldre generationen. Revoltera mot den här symboliska modern, genom att röka, dricka, köra bil, klä dig provokativt. Det det blev ett slags fejkfrigörelse, vilken var betydligt lättare att uppnå för man behövde bara gå till affären. Det skapade ett återkommande problem inom feminismen, det att vi nu ser kvinnors revolt som att den handlar om att förkasta vad våra mödrar gjorde och det bara upprepas. Den andra vågen var väldigt mycket mot mamman och det upprepas i allt kortare cykler, så den tredje vågen motsatte sig den andra vågen och sedan kom nästan genast en fjärde våg. Det rådande nödläget kanske kommer att återföra den feministiska diskussionens fokus till väldigt praktiska och direkta ekonomiska och politiska frågor. När vi kämpar för vår rätt till något så grundläggande som reproduktiv frihet så finns det inte så mycket tid till att diskutera huruvida Taylor Swift verkligen är feminist. Så tacka Trump för det.

Susan Faludi

• Amerikansk feminist och journalist.

• Född 1959 i New York, uppvuxen i Queens. Hennes mamma Marilyn var också journalist men lämnade sitt arbete när hon fick barn. Pappan Stefánie (då Steven) – som nya boken handlar om – emigrerade till USA från Ungern efter Andra världskriget.

• Hon utbildade sig på Harvard och började sedan arbeta som journalist på 80-talet. Hennes artiklar fick stor uppmärksamhet, en serie för Wall Street Journal belönades med Pulitzerpriset.

• Gift med författaren Russ Rymer.

Backlash (1991)

Hennes bok om 80-talets reaktion på kvinnors frigörelse – fullständig titel är Backlash: Kriget mot kvinnorna – fick enormt genomslag. Hon beskriver genom nedslag i arbetsliv, värderingsmönster och populärkultur just ett ideologiskt krig mot feminismen, framdrivet av män som fruktar att deras fallokratiska ordning ska störtas. Ett klassiskt reportage som rör sig utforskande mellan Heritage Foundation och Victoria’s Secret för att förstå en amerikansk samtid. 2014 ordnade flera högprofilerade amerikanska feminister, som Roxane Gay och Lena Dunham, en omläsning av boken.

Ställd (1999)

Undertitel är Förräderiet mot mannen. Faludi vrider fokus mot den krigförande parten, alltså den amerikanska mannen. Det fick hon kritik för. I en intervju i samband med bokens publicering ställdes frågan: ”Varför skriver en god feminist som du så medkännande om män?” Men idag är boken lika flitigt refererad som Backlash. Den examinerar maskulinitetens beståndsdelar, kopplat till utvecklingen i det amerikanska samhället, inte minst vad gäller arbetsmarknad. Rädslan för att falla ur medelklassen. Vreden över att förlora sin status som försörjare. Förvirringen som uppstår från en skiftande mansroll. På många sätt fungerar reportaget som ett klarsynt preludium till höstens val i USA.

Den amerikanska mardrömmen (2007)

Terrorattackerna den 11 september 2001 förändrade mycket, även dynamiken kring könsroller i USA. Maskulinitet uppvärderades som ideal. Kvinnorörelsen anklagades däremot för att ha gjort hela landet för feminint, redo att kränkas av fientliga krafter. Konservativa krafter utnyttjade ett nationellt trauma för att orkestrera en 00-talets backlash. Faludi identifierar denna tanke – att betrakta kvinnor som svagare och i behov av skydd – som en konstant i amerikansk historia. ”Den manlige John Wayne-typen och hemmafrun är i ropet igen”, sa Faludi till Dagens ETC då hon besökte bokmässan i Göteborg.