Kultur & Nöje.

2017-03-18 18:38
ABF-huset i Stockholm. Stina Oscarson beskriver hur arbetarrörelsen håller på att gå vilse när de tidigare idé- och värdeburna verksamheterna i allt högre utsträckning börjar organisera sig och agera som företag. Bild: Janerik Henriksson/TT
ABF-huset i Stockholm. Stina Oscarson beskriver hur arbetarrörelsen håller på att gå vilse när de tidigare idé- och värdeburna verksamheterna i allt högre utsträckning börjar organisera sig och agera som företag.

När människovärde ersätts av humankapital

Du vet, en chef på socialtjänsten i dag, kan inte få sparken för att en missbrukare dör, däremot om budgeten inte är i balans.

För en tid sedan blev det offentligt att ABF i Göteborg lägger ner sin föreläsningsverksamhet.

Motivet från ledningen sägs vara ekonomiskt, men man behöver knappast vara skolad i att läsa mellan rader för att kunna tolka de nu avgående verksamhetsansvarigas kortfattade uttalanden för att förstå att det är något helt annat som är på väg att hända i organisationen.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Exakt vad som hänt i Göteborg tänker jag inte spekulera i, men efter intervjuer och samtal med anställda inom både ABF, andra studieförbund och organisationer inom det civila samhället tror jag tyvärr att detta är en del av en utveckling/omvandling som i dag sker inom hela denna sektor.

Jag sökte själv för snart ett år sedan jobbet som ansvarig för just Arbetarrörelsens bildningsförbunds föreläsningsverksamhet i huvudstaden. Och jag trodde nog att jag med mina sammanlagt tolv år som chef inom kultursektorn och stark ideologisk förankring i en bildningstradition skulle vara ganska väl lämpad för uppgiften. Men icke. Jag blir inte ens kallad till intervju utan får istället ett brev från rekryteringsfirman där det står: "Vi söker, på kundens uppdrag, en mer marknadsanpassad person med hårdare fokus på varumärkesplacering och ekonomisk styrning."

Jag blev ärligt talat rätt ledsen. Inte så mycket för egen del, men för en arbetarrörelse som stundtals tycks helt vilse. Som jobbar så hårt på att växa och stärka sitt varumärke att man riskerar förlora själva grunden till sitt existensberättigande.

Till ABF:s försvar men till demokratins förtvivlan gäller detta inte bara här utan är en tendens som i dag går igenom hela det civila samhället. Där man kan se hur tidigare idé- och värdeburna verksamheter i allt högre utsträckning börjar organisera sig och agera som företag. Ombudsmän och förtroendevalda förvandlas till chefer. HR- och kommunikationsavdelningar införs och växer och taket sänks. För med värnandet om varumärket blir bilden utåt att viktigare och därmed ökar kraven på lojalitet med organisationen.

Å ena sidan kan man säga att det går bra. För genom att fokusera på att vinna upphandlingar av undervisning och annat som det övriga samhället inte klarar av, eller anser sig har råd att priori-tera, växer just dessa delar av det civila samhället så det knakar. Och som samhället ser ut i dag gör man ett absolut nödvändigt jobb, men det blir samtidigt tydligt att idén om folkbildningens frihet, liksom kulturens, håller på att ersättas med att bli spackel för en havererad välfärdspolitik. Och istället för att utgöra en motkraft, skapa en annan berättelse om en möjlig framtid, gör man sig be-roende av den rådande utvecklingen.

En av de människor jag intervjuar är en före detta anställd på Stockholms stadsmission. Hen har arbetat i tjugo år som personligt ombud och ger ett skrämmande vittnesmål av just denna omvandling.

– Förr satt vi i Gamla stan och vem som helst kunde komma in. Nu har vi flyttat till ett jättekomplex utanför tullarna med porttelefon, glasdörrar och kontorslandskap. Tidigare hade vi som motto att erbjuda det som ingen annan gav. Nu handlar det om att konkurrera. Det är helt klart ett nytt fokus. När man tänker efter är det helt galet. Vi satsar allt på att vinna upphandlingarna i Stockholm. Vi gör oss alltså beroende av de som för den politik som gör folk hemlösa.

Senare i samtalet kommer vi in på språket.

– Jag tycker det är läskigt, säger hen, att alla numer talar samma språk. Man kan inte längre skilja på en moderat, socialdemokrat eller någon av våra chefer. Alla talar företagska. Det handlar om vad som "ligger i pipeline" och ordet människovärde har ersattas av humankapital. Men det är inte samma sak. För när man talar om humankapital blir människors värde plötsligt förhandlingsbart. Men så är det. Du vet, en chef på socialtjänsten i dag, kan inte få sparken för att en missbrukare dör, däremot om budgeten inte är i balans.

Ja, språk är makt. Det var det den tidiga arbetarrörelsen visste. Och värnade om. Och skulle behöva värna om i dag. För om alla börjar tala samma språk då öppnas ett utrymme för nya rörelser som gärna fångar upp alla de som känner sig övergivna av den enda berättelsen.

En vän som har barn i skolåldern berättar att alla föräldrar för en tid sedan kallades till ett möte där man informerades om att skolan kommer att läggas ner. Folk var förtvivlade och han var än mer förtvivlad när han berättade att de enda som fanns på plats för att fånga upp deras oro var Sverigedemokraterna. "De vet hur man bygger en rörelse", säger han. Ja det gör de, tänker jag. Och de gör det på riktigt, samtidigt som Löven i skenet av fotoblixtar åker på sin pr-turné på landsbygden för att visa att han bryr sig om hur folk har det. Och samtidigt som bildningsrörelsen och det civila samhället fokuserar på att vinna ännu en upphandling.

Den tidigare anställde på Stadsmissionen avslutar vår intervju med orden:

– Tidigare, existerade politik mellan valen. Men det gör det inte längre.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.