Kultur & Nöje.

2017-03-20 14:08
Joakim Thåström 1991, Nina Lekander, nån gång på 80-talet. Leif R Jansson / TT / Jonas Remmers
Joakim Thåström 1991, Nina Lekander, nån gång på 80-talet.

Min jakt på Thåström

En natt i mitten av 80-talet försökte jag ragga upp Joakim Thåström på Café Opera och fick tvärnobben. Men det gjorde inget. På den tiden stod det en alltid tusen åter. Och jag har aldrig varit så dum att jag har gått och blivit kär i folk som jag knappt känner eller som inte vill ha mig.

Denna artikel publicerades ursprungligen i januari 2015.


Det var bara ett anspråkslöst förslag i syfte att erövra en trofé som skulle göra mig till buksvägerska med diverse väninnor i stan. Och alla visste ju redan då hur skygg Sveriges genom tiderna största och sexigaste rockstjärna var.

Däremot visste vi inte då hur ännu mycket skyggare han skulle bli, och förbli, om han så uppehöll sig i Stockholm, Amsterdam, Köpenhamn eller Värmland.

För snart tio år sedan gjorde jag en ny framstöt med idén om en biografi inför hans 50-årsdag 2007. Och eftersom jag hade hans telefonnummer – bara det! – ringde jag upp och frågade.

Lät typ så här:
Vadå biografi? Vad ska det vara bra för? Varför jag? Är det inte lite tidigt? Vilken nytta skulle jag ha av det?

Jag svettades. Var det klimakteriet?

Både Thåström och jag skulle fylla 50 nästa år, vilken orimlig orättvisa – min kropp är en rivningskåk och jag är från Östermalm … jag kommer att förlora min sexighet, han med lite genetisk tur behålla sitt testosteron och sina anletsdrag mer eller mindre intakta. Och det finns ingen tunnhårighet som inte en tuff huvudbonad kan bota.

Tyst i luren. Hade samtalet brutits?
– Hallå, är du där?
– Ja, jag är här.
Tyst i luren.
– Vi kan väl ses och kolla om vi kan komma överens på någe sätt?
– Nja, inte just nu
… Tyst i luren. Är du kvar?

– Ja, jag är kvar. Ring mig nästnästa vecka så får vi se.
– Jag undrar om jag kunde få prata med din mamma, hon lär ju vara pigg och alla talar så väl om henne …
– E nog ingen bra idé. Hej så länge.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Så där höll det på i över ett år. What’s in it for me? blev en återkommande fråga. Jag försökte svara: Det blir ju bra, ett tidsdokument, du är viktig för många människor, om inte jag skriver gör någon annan det (förtäckt hot) och då vet man ju inte hur det går … Ännu ett nja.

Dock tillät han mig intervjua hans kompisar från förr, en flock ur vilken jag själv kände flera stycken. Fast en flock som var tusen gånger mer lojal med honom än med mig. Den skulle sluta sig som musslor efter minsta hint från det ständigt frånvarande festföremålet.

En och annan varnade mig: ”Att skriva en bok om Thåsvett är inte det lättaste eftersom karln inte pratar! Kanske du kan få ur honom något? Jag har bara hört en massa konstiga läten ur honom när någon försökt intervjua honom. Gör en ljudbok!”

Men vadå, han kan visst prata. Jag minns en kväll på Hjälmaren i Årsta 1999 efter en teaterföreställning på Folkets hus där en av hans första flickvänner, Lena Ringström, hade medverkat. Då var han utsökt talbar, spirituell och skojig.

Och visst hade vi småpratat nöjaktigt på min 35-årsfest på Kafé 44 som han bevistade? (Av en ren slump visserligen, men ändå …) Min väninna Lena Ringis – ”Lena pling plong” i ”Brev till 10:e våningen” på Skebokvarnsplattan – blir för övrigt även inför denna artikel en ingång till Thåström, vars managemänniskor inte har svarat på mina mejl.

Frågar henne om jag kan få hans senaste telefonnummer så att jag kan be om en intervju inför albumsläppet av Den morronen 11 februari. Tyvärr, svarar hon, försök med Balsam.

Balsam är Anders Hellström, Joakim Thåströms förtrogne filmare. Han svarar per sms:

”Jag sitter precis och klipper en intervju med Pimme. Det är den enda intervjun som han gör. Den kommer att läggas ut på Youtube och sen får alla plocka citat därifrån. Jag tror inte att han kommer göra fler intervjuer men jag kan ställa frågan.”

Efter ytterligare några mess blir det tyst. Alltså nej? Eller nja? Ett par dagar senare träffar Ringis Pimme och textar att hon får ge numret till mig och att han vill (vill?) att jag sms:ar honom. Jubel, skuggan av en chans – och om inte annat har jag numret! (Ännu en trofé … som jag aldrig kommer att dela med mig av.)

Jag frågar, han svarar:

”Hej Nina… jag gör bara en grej inför denna platta,…så, tyvärr…ha det fint i Berlin…/Pimme.”

Fanfanfan.

Men i alla fall, mannen har meddelat sig, och några få saker går ändå att slå fast:

1) Han missbrukar tre punkter ännu värre än jag. 2) Han är artig. 3) Undertecknar med Pimme – jag har ofta undrat om man bör kalla honom så, eller Joakim, för att verka åtminstone lite liksom lagom bekant med honom och inte göra bort sig. Tänk alla som bannbullats när de anropat Guillou med ”Janne!”. 4) Georg Cederskog på DN lär inte heller få någon intervju.

Det skadegläder mig, eftersom Cederskog efter min inställda bok ringde mig och helt fräckt frågade om han kunde få använda mina intervjuer då han själv tänkte skriva en bok om Ebba Grön. Vilken vad jag vet inte heller blev av …

Hursomhelst skickar jag ytterligare ett mess om att jag ändå tänker skriva ”en liten stump typ ’Jakten på …’ med lite basfakta o allmänna reflektioner, inge märkvärdigt.” Hyser ett svagt hopp om svar.

Det kommer inget. Men han protesterar i alla fall inte! Så är det nu fritt fram att använda de intervjuer som jag hann göra innan det plötsligt blev tvärstopp? Jag vet inte. De avslöjar inga särskilda hemligheter, och med undantag från av någon före detta flickvän sägs inget direkt negativt om det indirekta objektet för samtalet. Men jag vill inte bli osams med honom, för vem vet om en dag … ?

Har heller ingen lust att reta upp de delar av flocken jag pratat med – snälla och spännande människor. Tillika känsliga i sin iver att skydda ”Brännmaneten” (Amanda Ooms romannamn på honom), sin ”Svarta diamant” (Kajsa Grytts låttitel) eller ”elektriska ål” (Karin Jansson Halberg-Lange från Pink Champagne i samtal med mig). 

Så dödsprocessen för projektet blev i sig rätt dråplig. Den inleddes med ett telefonsamtal den 20 april 2007 från Per Hägglund, den musiker (i bland annat Imperiet) och numera manager som Thåströms förlåt-låt ”Jag är en idiot” sägs handla om:

”Jag är en idiot som aldrig förstått / att förråda en vän är det värsta av brott …”. Den vanligtvis supertrevliga Hägglund är upprörd:

”Han vill ju inte!”. Varvid jag söker Pimme via alla kanaler, får inget svar. Hägglund hör av sig igen. Vi kan väl ses och kolla om vi kan komma överens på någe sätt? Nja, inte just nu...

”Han vill verkligen inte. Blutte och Gurra är helt förskräckta över att de har pratat med dig.”

Den vanligtvis småbuttra Gurra lugnar:

”Käbbelvarning på Hägglund. Nä, ja fattade inte först, men sen lugn när jag kollade ditt mejl, att du inte skulle … PH lägger sig i. Nånstans här i världen finns det folk som bryr sig om vad P tycker mer än vad P gör själv.”

Den 9 maj hör P äntligen av sig: Har fått dina meddelanden men inte orkat eller hunnit svara. Har inget som helst intresse av nån bok om mig. Jag gör vad jag gör för mitt eget höga nöjes och behovs skull, kanske med en liten del exhibitionism, men den har försvunnit mer och mer.

För 20 år sen hade jag kanske blivit smickrad över en bok, men inte nu. Men du sa ju att om, så jag? Känner mig utpressad. Om jag gör nåt helt annat. Om jag skickar lite text? Ja, då tycker jag kanske att det är skitbra och ångrar mig, haha. Haha, men nänä.

Några andra rader ur ”Jag är en idiot” lyder: ”Jag har skurit av min tunga, ni skulle ändå inte förstå / Jag har byggt en mur omkring, nu står jag här och ser på …”. 

Jag ger upp. I stället söker jag nu efter materia till den här formen av text. Och finner en del i anteckningarna – i den korta IRLintervju som jag faktiskt fick till med stjärnan våren 2006 dock inte mycket mer än ”Stå aldrig still”.

Den misslyckades helt.

Vi drack kaffe på en parkbänk i närheten av hans dåvarande bostad Åsögatan 128, en adress som Pimme efter åren i Köpenhamn inte hade en aning var en av de hottaste i Stockholm. Så vidrigt med alla hippa människor som känner igen en överallt!

Och kunde vi få det här gjort så fort som möjligt? Jodå, ta det lugnt. Det är över nu. Eller vi börjar om. Bifogar bara några stänk och flikar från fordom, lite som den Gustaf Fröding som du ofta återkommit till.

Där finns ett tydligt släktskap i såväl tematik, rytm som radbrytning:

”När min blick vill famna / formens, dräktens, färgens / allt av blott en timmes / liv vid Mälarns vik / ser den skymt och stycke, / ser den glimt och flik.”

Läs vidare på nästa sida: Sexobjekt & rörelse