Recension.

2016-12-16 12:34
  • Bild: FREDRIK PERSSON / TT
  • Inspelning av "Veckans Brott" i SVT med kriminologiprofessorn och författaren Leif GW Persson  och programledaren Camilla Kvartoft.  Bild: Fredrik Sandberg/TT
    Inspelning av "Veckans Brott" i SVT med kriminologiprofessorn och författaren Leif GW Persson och programledaren Camilla Kvartoft.

Leif GW Perssons gränslösa självförtroende

Att vara nöjd med sin tjocka mage, kunna exponera den och göra sina laster till sin bästa marknadsföringsstrategi, är helt och hållet ett farbrorspriviliegum. Men vilken farbror man kan bli sedan, om man gör det rätt. 

Det finns en tio timmar lång film på Youtube med titeln "Leif GW Persson grymtar och rosslar". Innehållet är exakt överensstämmande med titeln: Leif GW Persson grymtar och rosslar i en rad korta sekvenser från otaliga tv-framträdandet sammanklippta till en film loopad i all oändlighet. Eller ja, i tio timmar då.

Publiceringen är ett monument över ett av vår tids största mysterier – Leif GW Perssons enorma och ohotade plats i den svenska offentligen. Trots att han som ingen annan kan rossla, harkla, humma och väsa sig genom intervju efter intervju, ihopsjunken i sin beige jaktväst, med undvikande, flackande blick. Den ende man vars ständiga närvaro på kvällstidningarnas löpsedlar alltid handlar om något han sagt, ett expertutlåtande i den ena eller andra frågan, och aldrig något skandalöst som han har gjort.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Men hur gick det till? Författaren och journalisten Lars Ragnar Forssberg försöker bena i frågan i sin nya bok Fenomenet GW. I den går han igenom centrala aspekter av Leif GW Perssons liv och karriär, under kapitelrubriker om "Jägaren", "Palme", "Stålar" eller för all del "Evert Bäckström". De handlar om allt från hans periodvisa supande till hans tv-karriär, hans vänner på högt uppsatta positioner och hans fäbless för jakt, hans flitiga romanskrivande och betydligt mindre flitiga aktivitet som forskare på Polishögskolan. 

Men framför allt handlar den om GW som medial figur, hur han byggt upp sin persona och lyckats bli oantastlig i en värld full av drev och häxjakter. Med något slags rasande energi och gränslöst gott självförtroende tycks det – GW är en man som är så övertygad om sin egen plats mitt i solen att han blir en kraft som inte går att motstå.

Forssberg inleder sin kartläggning med en definition av ordet "omnipotens", för att sedan närma sig myten, mannen försiktigt, till en början nästan lite hukande, med en uppenbar förtjusning inför det burdusa och skamlösa som blivit GW:s signum. Men så börjar han citera kriminologer som avfärdar det GW påstår om brottsutredningar som rent nonsens, han intervjuar poliser som säger att GW inte vet något alls om grundläggande polisarbete och han går till botten med vad GW åstadkom under sin tid som professor på Polishögskolan: nästan inget alls. 

Så varför är han en sådan ohotad auktoritet? 

För att han är en så rasande god berättare, tycks Forssberg mena. Han har skrivit en roll åt sig själv i den svenska offentligheten som är oemotståndlig, som en underbart knölig karaktär i en deckarserie. Den sanningssägande, kompromisslösa experten på brottslighet som vilken sekund som helst verkar kunna falla död ner i en hjärtattack. Han är nästan för bra för att vara sann. I berättelsen om GW blir alla märkliga avvikelser, alla excentriska vanor och destruktiva laster, bara extra kryddor. Att sursmockor och gnällspikar ifrågasätter hans trovärdighet blir perfekta inslag i dramaturgin, där rollen som underdog också finns med. Arbetargrabben som blev professor – nog kan man unna honom några överdrifter. Nog unnar det svenska medieklimatet honom en hel del fler övertramp än hans mer elegant arroganta överklasskompis Jan Guillou, till exempel. 

I den historien spelar också GW:s själva kropp en viktig roll, menar Forssberg. Många han pratat med för att förstå fenomenet GW lyfter fram hans fetma. Eller snarare vad den kommunicerar, att det här visserligen är en skarp och briljant offentlig person med omåttlig energi, men också en helt vanlig människa, tyngd av laster och svagheter. Eller snarare en helt vanlig man. 

Att vara nöjd med sin tjocka mage, kunna exponera den och göra sina laster till sin bästa marknadsföringsstrategi, är helt och hållet ett farbrorspriviliegum. Men vilken farbror man kan bli sedan, om man gör det rätt. 

Det är ett imponerande tempel Leif GW Persson byggt åt sig själv, med en hel del hjälp av det broderskap av maktens män som placerat honom på de positioner där han kunnat bygga upp det, som de inom den högsta socialdemokratin som såg till att han fick den där professorstjänsten på Polishögskolan. 

När templet väl är byggt blir allt han tar sig för bara nya bevis för hans storhet, alla brister och fel en del av en kollektiv revanschkänsla. Forssberg jämför honom med Karlsson på taket – det är en fin parallell. En lagom tjock man i sina bästa år som aldrig för en sekund visar tvekan eller tvivel på sin egen förmåga och därför blivit hela Sveriges favoritfarbror, full av fel och brister men ack så förtroendeingivande. De tio timmarna av rosslanden och grymtanden på Youtube kan inte ses som något annat än ännu en hyllning.

Fenomenet GW

Lars Ragnar Forssberg

Ordfront