Samtalet.

2017-10-01 14:14
  • ”Det finns så få böcker, filmer och ord om de fattiga i dag. Det finns skildringar av arbetarklassen, men av de därunder, det så kallade trasproletariatet, finns nästan ingenting. Därför hade folk svårt att förstå att vi existerade”, säger Édouard Louis. Bild: Arnaud Delrue
    ”Det finns så få böcker, filmer och ord om de fattiga i dag. Det finns skildringar av arbetarklassen, men av de därunder, det så kallade trasproletariatet, finns nästan ingenting. Därför hade folk svårt att förstå att vi existerade”, säger Édouard Louis.
  • Bild: Arnaud Delrue
  • ”Även om vi inte hade böcker i hemmet, så visste vi att de inte handlade om oss. Inte på ett sätt som var sant i alla fall.” Bild: Arnaud Delrue
    ”Även om vi inte hade böcker i hemmet, så visste vi att de inte handlade om oss. Inte på ett sätt som var sant i alla fall.”

”Killen våldtog mig och försökte döda mig”

Den har kallats "en litterär hämnd". Författaren Édouard Louis om nya boken.

Det börjar nästan som en kärlekshistoria. Den unge författaren Édouard Louis möter Reda, en ung man med rötter i Algeriet, på Place de la Republique och tar med honom hem. När Édouard konfronterar Reda över en försvunnen mobiltelefon förvandlas älskaren till förövare, försöker strypa Édouard och våldtar honom. Boken ”Våldets historia”, som är Édouard Louis andra roman, efter succégenombrottet med uppväxtskildringen ”Göra sig kvitt Eddy Belleguelle”, är en finkalibrerad undersökning av våld och hierarkier. Édouard Louis tar emot i rum på Bonnierförlagen. Han vill prata om våld.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jag hörde att du höll på att skriva en bok om kärlek när det här hände, och att du då ändrade dig för att istället skriva om våld. Varför?

– När jag hade skrivit ”Eddy” började jag skriva en roman om kärlek. Det var en kärlekshistoria som min pappa brukade berätta när jag var barn, blandat med en annan berättelse. Jag ville skriva om kärlek efter ”Göra sig kvitt Eddy Bellguelle”, som var en våldsam historia. Men så hände det som hände den natten. Den här killen våldtog mig och försökte döda mig. Jag skämdes över att skriva om kärlek. Det var som att det som hände den natten påminde mig om hur genomgripande våld är i våra liv, hur viktigt våld är i våra liv. Jag kunde inte skriva om kärlek. Det kändes skamligt att skriva om något annat än våld.

Läser vi inte tillräckligt om våld, varje dag i tidningarna. Behöver vi inte kärlekshistorier?

– Nej, vi pratar inte tillräckligt om våld. Vi pratar inte om det på riktigt.

Vi rapporterar det?

– Precis. Vi rapporterar det. Vi försöker inte förstå det. Och att försöka förstå det är det bästa sättet att hantera det. Annars kan vi inte försöka fixa det. Det är genom att prata om våldet vi har frigjort oss från vissa mekanismer. Den marxistiska rörelsen, feministrörelsen, gayrörelsen, den svarta medborgarrättsrörelsen talade om för människor att de lever liv präglade av våld. Att människor levde alienerade liv, liv som exkluderade och dominerade. Att prata om våld har gjort mer för att rädda oss än att prata om frihet och att upprepa att vi är fria.

– Någon som min syster i ”Våldets historia”, som tillhör arbetarklassen i en fattig by i norra Frankrike, hon är en fånge av sin illusion om frihet. Hon tror att hon är fri, att de val hon gör är fria val. Därför kan hon inte försöka förändra sina villkor. Därför är det för mig mer hoppfullt att prata om våld än att prata om kärlek. Men som du säger, så pratar vi mycket om det, men vi försöker inte begripa det. På det sättet blir det bara som en annan sorts tystnad.

Är förståelse viktigare än hämnd eller upprättelse?

– Offer för våld och särskilt för våldtäkt vill ofta ha förståelse, de vill ha sanningen, varför hände det här? Resten av samhället ropar efter straff och repression. Min syster berättar historien om min våldtäkt istället för mig i boken. Jag hör henne från rummet bredvid berätta den för sin man. Det är det som händer när du blir utsatt, människor runt dig berättar din historia och de använder andra ord. De prackar på dig sätt att hantera det.

– Jag gick till polisen för att anmäla, det är viktigt att anmäla, möjligheten att vittna om våld är en seger för feministrörelsen. Men poliserna sa: vi kommer sätta dit honom, 15 år i fängelse. Det var inte det jag ville. Och de sa: din historia tillhör inte dig längre, vi kommer göra det i vilket fall. Plötsligt bestämmer staten och polisen och rättsväsendet hur du ska hantera det du varit utsatt för. Det blir en andra våldtäkt. Alla som blir våldtagna blir våldtagna två gånger. Först kroppen och sedan igen när du tvingas berätta historien om och om igen även om du inte vill. När du tvingas berätta din historia för att den ska användas att straffa folk. Det försökte jag visa i ”Våldets historia”.

Sexuellt våld skiljer sig från annat våld. Ett rånoffer får sällan frågan om hen bett om det. Har du fått ditt beteende ifrågasatt?

– Verkligen. Polisen pratade inte samma språk som jag. De förstod inte mitt homosexuella liv. De frågade varför jag tagit med en främmande man till lägenheten. Att cruisa på gatan är en del av homosexuella mäns liv. Länge fanns inga platser att träffas och prata, det skapade en tradition av att träffa folk på gatan och den traditionen hänger kvar. För mig är det lika lätt som något annat sätt. Men polisen förstod inte det.

– Ett sätt att ifrågasätta och avfärda våld är att påstå att det inte finns, att det är överdrivet. Det hände när jag pratade om våldtäkten, men det hände också när jag berättade om våldet i min uppväxt. Jag fick höra: så fattiga är folk inte längre, så mycket lider inte människor i dag.

I ”Göra sig kvitt Eddy Belleguelle” berättar Édouard Louis om en våldsam och fattig uppväxt i en by i Nordfrankrikes rostbälte, där han inte passar in med sina feminina manér. Boken har kallats en litterär hämnd, en rasande uppgörelse. Men Édouard Louis menar att det kort och gott är en livsskildring över människor i all sin komplexitet.

– Det finns så få böcker, filmer och ord om de fattiga i dag. Det finns skildringar av arbetarklassen, men av de därunder, det så kallade trasproletariatet, finns nästan ingenting. Därför hade folk svårt att förstå att vi existerade. När jag skickade in ”Eddy” till förlagen var det flera som refuserade för att det var otrovärdigt och överdrivet. För mig blev de istället de överdrivna. De var som en karikatyr av borgerligheten som inte tror att sådana som min mamma eller syster existerar. Samtidigt förstår jag också varför människor kan tro att min syster inte existerar, för de får aldrig läsa eller se något om sådana som oss. Eller så är vi så felrepresenterade. Och när man pratar om människor på ett sätt som inte stämmer, så är det också som tystnad. Det är att prata om en myt. Du pratar inte om folks verkliga liv.

Inom kvinnojoursrörelsen pratar man om olika typer av våld och tystnadsbehandlingen, att bli behandlad som luft, som en form av psykologiskt våld. Jag tänker på det när du pratar om den här osynligheten. Det blir som ett psykologiskt våld på ett samhälleligt plan.

– Ja, självklart. Vi vill alla existera i andras ögon. Och i den sociala klass jag tillhörde i barndomen hade vi en känsla av inte existera i andras ögon. Min mamma sa ofta, ingen bryr sig om oss, vi finns inte. Det finns en fransk författare som heter Pierre Bergounioux, som sagt något vackert: Skillnaden mellan rika och fattiga är tillgång till pengar, utbildning, städerna – men också och kanske framför allt – att de dominerande klasserna får existera två gånger. De existerar som kropp, när de äter, när de dricker, när de älskar, när de går nedför gatan. Men de får existera en andra gång i media, i litteraturen, på bioduken. De existerar i representationens värld. Jag och min syster, i barndomen, fick bara existera en gång. Vi ville existera två gånger som alla andra. Tystnaden omkring oss förstörde oss.

– Jag försöker visa det i ”Eddy” och ”Våldets historia” att människorna från min barndom är komplexa. Det är föräldrarna som älskar sin son väldigt mycket, men som skäms över vad han är. Min pappa ville ena dagen placera homosexuella i läger, men en annan dag försvarade han en homosexuell man som blev kränkt i byn. Strukturerna runt dig kan ta fram olika delar av dig.

Du skrev en text i våras om varför dina föräldrar röstar på Nationella fronten, om hur vänstern har slutat prata om hunger, misär, lidande och smärta, den verklighet som de varje dag levde.

– Det är ett haveri, 30 år av haveri. Min familj letade efter politiker som pratar om dem och det gjorde inte vänstern, så de gick till extremhögern. Det här gäller också litteraturen.

– Jag bodde några månader i New York under det senaste året. Jag gick på litteraturfester och där fanns en utbredd uppfattning att litteraturvärlden var en del av motståndet mot att extremhögern har tagit makten. Det spelade ingen roll om man gjorde något eller inte, bara genom att vara en del så var man med i motståndet. Men litteraturen är medbrottslingar till exkluderingen av människor.

Édouard Louis efterlyser en debatt som erkänner att politik faktiskt är på liv och död.

– När jag var barn hade politiken stor inverkan på vår familj. Frågan i valtider var kommer vi ha råd att äta, kommer vi ha råd att gå till doktorn. Så är det inte för rika. De skyddas mot politiken av att de har pengar och utbildning. Men för arbetarklassen och de fattiga kan allt förändras. Jag upptäckte när jag hade flyttat till Paris att inom borgerligheten finns en slags minnesförlust kring vad politik är och vad det betyder. Politik avgörs av människor som inte drabbas av den. Min roll är att vara irriterande, pinsam och upprörande och påminna om vad politik faktiskt handlar om.

Édouard Louis berättar att han när han som 21-åring skrev boken var han besatt av att distansera sig från sin bakgrund.

– Den distansen kom med i boken. I ”Eddy” skriver jag med två språk. Mitt språk i dag, som är mer litterärt och med arbetarklassens språk, som inte finns i litteraturen och som jag ville ge en plats. Min barndoms språk är skrivet i kursivt. Någon sa till mig: har du tänkt på att du aldrig lägger din barndoms språk i din egen mun. Det är i din mammas eller pappas språk men aldrig i ditt. Jag hade aldrig tänkt på det. Det var omedvetet. Jag försökte fixa det i ”Våldets historia”, där min syster pratar om hur det bara går två dagar efter att jag kommit hem innan jag pratar som i min barndom, och att jag kanske är rädd för det. Att det är därför jag vill lämna på en gång. Han är rädd för att vara som oss, säger hon. Jag ville konfrontera det i min andra bok, det våldet.

– I ”Våldets historia”, representerar jag den dominanta världen. Jag har kommit till Paris och försöker dölja var jag kom ifrån. Jag överdrev, det blev en löjlig roll av borgerlighet. Jag ville att folk skulle tro att jag var högborgerlig. Jag hade frack och slipsar, scarfer. När jag mötte Reda på gatan representerade jag, utan att veta det, den dominerande världens våld. Jag vet vad det innebär. När jag som liten såg människor med dyra kläder, kände jag mig kränkt. Det var livet vi inte hade, pengarna vi inte hade, privilegier vi inte hade. Det var våldsamt.

Det har varit mycket skam. Din familj har skämts för dig, du har skämts för din familj. Har du försonats med din familj och din bakgrund?

– Jag tror att har man lämnat så kan man inte återvända. Jag drömmer ibland om att återvända, men det fungerar inte längre. När jag träffar min familj så pratar vi inte samma språk längre. Vi har inte samma sätt att se på världen längre. Det blir mycket konflikter och vi har svårt att förstå varandra. Den erfarenheten finns i kärnan av ”Våldets historia”. När min syster berättar och jag berättar, har vi så olika språk, vi förstår inte varandra. Boken är två monologer som bryts mot varandra.

Var du rädd att såra dem, med Eddy-boken?

– Inte alls. Jag skrev för queera människor, kvinnor som utsätts för maskulin dominans. Jag skrev för offren för samma extremhöger som mina föräldrar röstar på. Jag tänkte inte på min familj, det fanns andra prioriteringar. Jag valde inte min familj, jag känner mig närmare människor som delar mina erfarenheter. Jag har skapat en ny familj i Paris, en familj som jag har byggt. Jag kunde inte berätta om det här utan att göra offer.

Hur reagerade de?

– Olika. Min mamma tog illa vid sig och var arg. Hon frågade mig ”Varför skriver du att vi är fattiga?”.

Var det vad som gjorde mest ont?

– Ja, på långa vägar. Man skäms över att man är fattig. Man skäms för att man lider. Det gör revolutionen så mycket svårare. Hur ska vi kunna förändra världen om de som lider skäms för sitt lidande?

– Min pappa reagerade på ett helt annat sätt. Han ringde upp mig och sa, ”Édouard, pappa är så stolt över dig”. Det var första gången i mitt liv han kallade mig Édouard. Han tyckte inte om när jag bytte namn från Eddy. Han respekterade inte mitt val. Men den dagen så gjorde han det. Jag fick höra att han köpt 20 exemplar av boken och gett till sina vänner.

Vad har böcker betytt för dig under din uppväxt?

– Vi hatade dem djupt. De representerade ett slags våld för oss. De representerade det liv vi aldrig skulle få. Livet hos dem som studerar. Böckerna skrek åt oss: det här är vad ni är och vi är något ni inte kan få tillgång till. Det sågs också som feminiserande att läsa böcker, så för pojkar var det ännu svårare.

– Jag åkte taxi en gång med en svart taxichaufför, jag sa att jag var litteraturstudent och då sa han: ”Jag läser inte, men jag har lagt märke till att alla författare som prisas är vita”. Det han menade var: ”Jag läser inte men jag vet att böckerna exkluderar mig”. Det var samma för oss, även om vi inte hade böcker i hemmet, så visste vi att de inte handlade om oss. Inte på ett sätt som var sant i alla fall. Men litteraturen har också räddat mig, när jag lämnade min familj.

Vilka författare var viktiga för dig på vägen?

– Många. Pierre Bourdieu fick mig att förstå mycket om mig själv och min barndom. Varför min familj skämdes för mig, jag fick en annan förståelse. Men också Simone de Beauvoir, Marguerite Duras, Jaques Derrida.

– Alla de här människorna fick mig att vilja ha ett annat liv. Jag ville vara dem. Jag har också särskilt intresserat mig mycket för författare som öppnade dörrar för grupper som inte varit välkomna i litteraturen, som Toni Morrisson eller James Baldwin. Eller när Sartre skrev om Jean Genet. En filosofisk bok om homosexualitet, om en erfarenhet som var exkluderad från filosofin.

– Litteratur definieras av gränser. Vi säger, det här är litteratur och det här är inte litteratur. Att sätta ett namn på något är alltid en gräns. Det finns saker innanför och saker utanför. De här författarna tog saker som varit utanför och släppte in det innanför.

– Nuförtiden, om du vill betraktas som litterär, måste du exkludera min syster och min mamma. Det var många som sa att min första bok inte var litteratur. Det var gnäll. Det gjorde mig stolt.

Blev du stolt över att det ifrågasattes om boken var litteratur?

– Ja, säger han med eftertryck.

– Jag hade dött om alla hade varit överens om att det här var litteratur.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Édouard Louis

Född 1992 och uppväxt i Picardie i norra Frankrike.

Debuterade 2014 med boken ”Göra sig kvitt Eddy Belleguelle”. Boken har dramatiserats flera gånger. I höst går en svensk dramatisering upp på Kulturhuset Stadsteaterns Vällingbyscen, i regi av Per Öhagen.

”Våldets historia” (Wahlström & Wistrand), i översättning av Marianne Tufvesson, är hans andra roman.