Krönika. Lo Kauppi.

2017-06-04 18:45

Vi måste ge dömda sexförövare en ny chans

Om inte annat för att minska risken för framtida offer. 

Alla är överens om att vi hatar sexförövare – och ingen vill vara en. En dömd sexförövare har inte status i någon grupp, och kanske allra minst inför sig själv.

Jag ser den fantastiska dokumentärfilmen ”Pervert Park” igen, och vrider mig av både mänsklig igenkänning och människans absolut svartaste sidor. ”Pervert Park” handlar om ett gated community för sexförövare i USA, hur de blir utsatta för mobben som slänger döda möss i deras torktumlare och trakasserar dem på alla sätt de kommer åt.

Det finns många andra hisnande exempel från USA, till exempel i Miami tvingades sexförövarna som avtjänat sina straff att bo i tält under en hårt trafikerad bro, eftersom det var den enda plats som var tillräckligt många meter ifrån skolor, kyrkor eller busshållplatser. I vissa stater finns det appar där du kan se foto på sexförövare och var de befinner sig. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Även här i Sverige finns det numera Facebook-sidor där dömda våldtäktsmän hängs ut med hela domar och personnummer. Men är det verkligen de dömda som suttit av sina straff och förhoppningsvis fått vård som vi ska vara rädda för? 

Sexförövare har extremt låg återfallsrisk efter avtjänat fängelsestraff (5 till 8 procent) i jämförelse med andra brott (60 till 70 procent). Den uppgiften slog hål på en av mina fördomar. Jag trodde att sexförövare var obotbara – tills jag fördjupade mig i ämnet. Det verkar som att det oftast händer något i sexförövaren när denne döms. Vi sätter ord på brottet som alla tar avstånd i från, och det finns möjlighet att få professionell vård. 

Hur smärtsamt det än är så måste vi kanske ge de en ny chans, om inte annat för att minska risken för framtida offer. 

En del sexförövare har utsatts för sexuella övergrepp, eller utsatts för våld som barn, kanske i en olycklig kombination med sårbarhet för psykisk ohälsa.

Men det finns även den tillsynes friska killen, som lever i en värld där gränserna för hur man behandlar kvinnor redan har gått över styr, där kollektivet i sitt sätt att inte agera i stället godkänner hans våldtäkter. Där sexismen pushar mannen, hetsen över könsrollerna, det underliggande hatet och nergörandet av allt kvinnligt och homosexuellt.

Det är de 97 till 98 procenten som får en polisanmälan om våldtäkt riktad mot sig – men som aldrig fälls och ytterst sällan ens prövas i domstol som skrämmer mig. Alla förstår orimligheten i att alla dessa polisanmälningar skulle vara lögner.

Att ljuga om att ha varit utsatt för sexövergrepp har väldigt få fördelar, om ens några – eftersom  personen hamnar i en snurr av anklagelser, får vända ut och in på sitt privatliv och sällan får upprättelse.

Jag vet inte hur många jurister jag hört säga att inte finns någon tvekan om att den här personen är skyldig, men det räcker inte. Vi måste ha fler bevis för att det ska vara värt att pröva i domstol. Så när ett åtal lagts ner betyder det inte att offret ljugit, utan att bevisen är för få – och därför prövas aldrig fallet i en rättegång.

Bevisföringen är svår och kan definitivt läggas mer resurser på och jag förespråkar inte att vi ska ändra inställningen ”hellre fria än fälla”, men i sexbrott har det gått för långt. Kanske måste vi ha andra samhälleliga insatser, även för dom vi inte kan få fram tillräckliga bevis för att fälla. För något har uppenbart gått fel när en annan människa upplever sig ha blivit våldtagen av en. 

Vi vill inte tro att någon våldtar – och framför allt inte någon som ser ut som oss själva. Vi står inte ut med att behöva döma, eftersom i samma stund vi erkänner att en vän har begått en våldtäkt, så måste vi väl hata? Så även socialt är det så mycket bekvämare att fria.

Glappet mellan den dömda och den polisanmälda sexförövaren är så milsvida att den tappar all förankring. Det är som att vi går från noll till hundra på en sekund när det gäller dömda sexförövare, då tar vi gärna på oss att straffa i grupp och då finns det inget stopp.

Får vi höra att en man misshandlat någon i en krogkö eller liknande, förhåller vi oss mycket coolare, tar reda på vad som hänt och tänker själva, men när det gäller hatbrott mot en kvinna och framförallt om det dessutom är en partner så backar de flesta. Det ska man inte lägga sig i. Man vet ju inte hela bakgrundshistorien. Det är något privat mellan det paret. De flesta ringer inte ens polisen om man hör ”lägenhetsbråk” och kvinnor som skriker.

Tills vi har en rättsapparat som tar upp och prövar dom här fallen så borde vi ha civilkurage att sätta gränser på samma sätt som vi gör inför en missbrukare, spelberoende, alkoholist eller andra destruktiva beteenden. Det jag eftersträvar är det rimliga i att sätta sociala gränser och det är något helt annat än skitsnack och skvaller. Det är inte lätt, men tänk om vi bara skulle våga säga det högt.

”Jag har fått veta att du våldtagit den här personen och jag accepterar inte det, så jag tänker inte bjuda dig på min 40-årsfest, eller ge dig anställning. Men jag kommer inte slå dig eller sprida osanningar. Återkom efter behandling.”

Bäst: Handbollsspelaren Linnéa Claeson

Sämst: @realDonaldTrump