ANALYS. George Monbiot.

2017-02-19 15:00

Så tar mörka pengar makten på båda sidor Atlanten

Är du orolig över att en oljeman tagit över som USA:s utrikesminister? Det du verkligen ska bekymra dig över sker i skuggorna. Näringslivets dolda finansiering av tankesmedjor. Som har fördärvat det politiska systemet.

Det tog ett tag innan USA:s näringsliv började känna entusiasm inför Donald Trump. En del av hans åsikter, framför allt när det gäller handel, gjorde företagsledare förskräckta. De föredrog Ted Cruz eller Scott Walker. Men när Trump väl hade säkrat kandidaturen började storkapitalet inse att det innebar oanade möjligheter.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Trump var inte bara redo att främja storbolagens intressen inom staten, utan också att förvandla staten till ett slags storbolag, bemannat och styrt av direktörer och lobbyister. Att han saknade en sammanhängande politik var inte ett problem, utan en möjlighet: hans agenda var formbar. Och det dark money-nätverk som några av de amerikanska storbolagen redan byggt upp var perfekt rustat för att forma den. 

Dark money är det uttryck som används i USA för finansiering av politiska påverkansorganisationer som inte är skyldiga att redovisa varifrån pengarna kommer. Få människor skulle betrakta ett tobaksbolag som en trovärdig källa när det gäller folkhälsa, eller ett kolbolag som en opartisk röst om klimatförändring. För att främja sina politiska intressen måste sådana företag betala andra för att föra deras talan. 

Kort efter Andra världskriget började en del av USA:s rikaste människor bygga upp ett nätverk av tankesmedjor för att främja sina intressen. Tankesmedjorna tillhandahåller skenbart opartiska åsikter om offentliga angelägenheter, men egentligen är de mer som storbolagslobbyister, och de arbetar åt sina finansiärer.

Vi kan aldrig förstå vad som är på väg att hända om vi inte förstår hur nätverket kring dark money arbetar. 

Den brittiske parlamentsledamoten Liam Fox är nyckeln till en unik inblick i det här nätverket, på båda sidor Atlanten. För sex år sedan verkade hans politiska karriär ha tagit slut, när han avgick som försvarsminister efter att det avslöjats att han inte hållit isär sina privata och offentliga intressen. Men idag är han tillbaka på framträdande plats och med ett viktigt ansvarsområde: han är minister för internationell handel.

År 1997, då de konservativa förlorade mot Tony Blair, grundade Fox, som befinner sig långt till höger i det konservativa partiet, organisationen Atlantic Bridge. Organisationens beskyddare var Margaret Thatcher, och i rådsgruppen satt de blivande statsråden Michael Gove, George Osborne, Willam Hague och Chris Grayling. Liam Fox, som var en ledande Brexit-förespråkare, sa att Atlantic Bridge uppdrag var ”att sammanföra personer med gemensamma intressen”. Organisationen skulle skydda dessa intressen från ”EU-integrationsförespråkare som vill att Storbritannien ska dra sig ur sin relation till USA”.

Atlantic Bridge registrerades senare som välgörenhetsorganisation. I själva verket var den en del av Storbritanniens eget dark money-nätverk: först när organisationen hade fallit samman fick vi all information om vilka som hade finansierat den. Den främsta bidragsgivaren var den stormrike Michael Hintze, som arbetade för Goldman Sachs innan han startade hedgefonden CQS. Hintze är en av konservativa partiets största bidragsgivare. År 2012 avslöjades det att han gav bidrag till Global Warming Policy Foundation, som ifrågasätter forskningen om klimatförändring. Han gav kontanta bidrag och lån till Atlantic Bridge, och lånade dessutom ut sitt privata jetplan till Liam Fox att flyga till och från Washington med. 

En annan finansiär var läkemedelsföretaget Pfizer, som betalade lönen för en researcher vid Atlantic Bridge vid namn Gabby Bertin. Hon blev sedan David Camerons pressekreterare, och sitter nu i brittiska överhuset, sedan Cameron vid sin avgång begärt att hon skulle adlas.

En grupp som kallade sig American Legislative Exchange Council (Alec) startade 2007 en systerorganisation: Atlantic Bridge Project. Alec är USA:s kanske mest kontroversiella näringslivsfinansierade tankesmedja. Den specialiserar sig på att sammanföra näringslivslobbyister med lagstiftare på delstatlig och federal nivå för att ta fram så kallade ”model bills” (lagförslagsmallar). Lagstiftarna och deras familjer trakteras överdådigt av gruppen. Sedan tar de med sig förslagen hem och lägger fram dem som sina egna.

Alec har hävdat att fler än 1 000 av gruppens lagförslag läggs fram av lagstiftare varje år, och att en femtedel av förslagen går igenom. Gruppen har fått stora bidrag från tobaksbolagen, från oljebolaget Exxon, från läkemedelsföretag, och från Charles och David Koch – miljardärerna som startade de första Tea Party-organisationerna. Pfizer, som finansierade Bertins tjänst vid Atlantic Bridge, har en representant i Alecs styrelse. En del av de senaste årens mest omtvistade lagstiftning, till exempel delstatslagar om sänkt minimilön, lagar som ger företag åtalsimmunitet, och så kallade ”ag-gag”-lagar – som förbjuder efterforskningar om industriell djurhållning – togs fram av Alec.

Som chef för den amerikanska grenen av Atlantic Bridge tillsattes Catherine Bray, ansvarig för internationella relationer vid Alec. Hon är från Storbritannien och arbetade tidigare för den konservative parlamentsledamoten Richard Ashworth och Ukips parlamentsledamot Roger Helmer. Bray har senare arbetat för den konservative parlamentsledamoten och Brexit-förespråkaren Daniel Hannan. Hon är gift med Wells Griffith, som arbetade för Trumps presidentkampanj som ansvarig för vågmästarstater.

Bland medlemmarna i Atlantic Bridges amerikanska rådsgrupp fanns de ultrakonservativa senatorerna James Inhofe, Jon Kyl och Jim DeMint. Inhofe rapporteras ha tagit emot över två miljoner dollar i kampanjbidrag från kol- och oljebolag. Både Koch Industries och Exxon har varit stora bidragsgivare.

Kyl, som har gått i pension, arbetade nu med att lotsa nomineringen av Jeff Sessions som Trumps justitieminister genom senaten. Jim DeMint avsade sig sin plats i senaten för att bli ordförande i tankesmedjan Heritage Foundation, som grundades av bryggerimogulen Joseph Coors och byggdes upp med pengar från bank- och oljemiljardären Richard Mellon Scaife. Heritage Foundation har liksom Alec fått stora bidrag från bröderna Koch. Under DeMints ordförandeskap ledde tankesmedjan försöket att förmå kongressen att blockera den federala budgeten, vilket år 2013 ledde till att myndigheterna tillfälligt fick lägga ner verksamheten (ett så kallat ”government shutdown”). Amerikanen Luke Coffey, som tidigare var Liam Fox särskilde rådgivare vid brittiska försvarsdepartementet, arbetar nu för Heritage Foundation.

Tankesmedjan befinner sig nu i hjärtat av Trumps regeringsapparat. Hans övergångsteam utgörs till stor del av tankesmedjans styrelsemedlemmar och medarbetare. Bland dem finns Rebekah Mercer, som sitter i Trumps verkställande kommitté, Steven Groves och Jim Carafano (utrikesdepartementet), Curtis Dubay (finansdepartementet), samt Ed Meese, Paul Winfree, Russ Vought och John Gray (förvaltnings- och budgetbyrån). CNN rapporterar att ”ingen annan institution i Washington har ett lika stort inflytande i övergångsprocessen”.

Trumps radikala plan att skära ner de federala utgifterna med 10 500 miljarder dollar skrevs av Heritage Foundation, som kallade den för en ”arbetsplan för en ny regeringsapparat”. Vought och Gray, som gick vidare från Heritage till Trumps team, håller nu på att utforma hans första budget enligt denna plan.

Om budgeten går igenom kommer den att medföra förödande nedskärningar inom sjukvård, socialförsäkringar, rättshjälp, reglering av finansmarknaden och skydd av miljön. Den kommer att dra in projekt som motarbetar våld mot kvinnor, försvarar medborgerliga rättigheter och finansierar kulturverksamhet. Den kommer att privatisera public service-bolaget Corporation for Public Broadcasting. 

När man följer den här historien liknar Trump allt mindre en president och allt mer en mellanhand som driver igenom en agenda åt någon annan.

I juli förra året, kort efter att han blivit handelsminister, flög Liam Fox till Washington. Bland det första han gjorde var att besöka ett ställe där han varit många gånger de senaste 15 åren: Heritage Foundations kontor. Där pratade han bland annat med Jim DeMint. Handlingar som begärts ut visar att ett av de ämnen han förde på tal under mötet var Europas förbud mot klorbehandlad amerikansk kyckling – ett förbud som producenter hoppas att Storbritannien kommer att häva i ett nytt handelsavtal. Efteråt skrev Liam Fox till DeMint att han såg fram emot att ”arbeta med dig när den nya brittiska regeringen utvecklar sina handelspolitiska prioriteringar, inklusive på områden med stort värde som vi diskuterade, till exempel försvaret”.

Hur fick Fox den här ställningen efter skandalen som fällde honom 2011? Skandalen är en ledtråd i sig: Den handlade om att gränserna mellan offentliga och privata intressen överträddes. Adam Werritty, chef för Atlantic Bridges brittiska gren, var en vän till Fox och arbetade i Michael Hintzes kontorshus. Werrittys arbete trasslades ihop med Fox offentliga angelägenheter som försvarsminister. Werritty, som hade ett visitkort där det stod att han var Fox rådgivare, men som aldrig var anställd av försvarsdepartementet, gjorde försvarsministern sällskap på åtskilliga ministerbesök utomlands och besökte ofta Fox kontor.

När detaljer om den här relationen började läcka ut hade välgörenhetskommissionen redan utrett Atlantic Bridge och fastslagit att deras arbete inte verkade ha så mycket med välgörenhet att göra. Atlantic Bridge blev tvunget att betala skatten den hade befriats från (Hintze betalade notan), och förvaltarna stängde ner organisationen. När nyheten om Werrittys otillbörliga inblandning i regeringsangelägenheter började växa gjorde Fox en rad vilseledande uttalanden. Till slut hade han inget annat val än att avgå.

När Theresa May tog tillbaka Fox var det en signal så stark som någon om hennes avsikter med sin regering. Handelsavtalen som Fox har i uppgift att utveckla sätter gränserna för länders suveränitet. USA:s livsmedels- och miljöregler tenderar att vara mindre stränga än Storbritanniens, och de kommer att bli ännu mildare om Trump får som han vill. Varje handelsavtal vi ingår skapar en gemensam uppsättning krav på produkter och tjänster. Trumps regering kommer att kräva att vi sänker våra krav, så att amerikanska bolag kan ta sig in på våra marknader utan att behöva ändra sina metoder. Efter Brexit-omröstningen har USA övertaget: Om Storbritannien inte samarbetar blir det inget handelsavtal.

May behövde någon som inte stretade emot. Hon valde Fox, och han har blivit en oersättlig medlem i hennes team. Skuggdiplomatin han utvecklade genom Atlantic Bridge gör att han är direktkopplad till Trumps regeringsapparat.

Långt innan Trump vann hade kampanjfinansieringen i USA systematiskt fördärvat det politiska systemet. En ny analys av amerikanska statsvetare visar att förhållandet mellan hur mycket pengar de två partierna samlat in till kongressvalen och deras andel av rösterna har varit nästan helt linjärt under de senaste 32 åren. Men det har även skett en förändring under den här tiden: Storbolagen har blivit dominerande bland bidragsgivarna.

Genom att knyta ihop vårt öde med USA:s har den brittiska regeringen bundit oss vid det här systemet. Brexit handlade bland annat om det här: EU-lagar som skyddar allmänhetens intresse skildrades av konservativa euroskeptiker som oacceptabla intrång i näringslivets frihet. Att ta tillbaka kontrollen från Europa innebär att integreras närmare med USA. Den ”särskilda relationen” över Atlanten är en särskild relation mellan den politiska makten och näringslivets makt. Den makten befästs av de nätverk som Liam Fox var med om att bygga upp.

I april 1938 skickade president Franklin Roosevelt följande varning till den amerikanska kongressen: 

”En demokratis frihet är inte säker om folket tolererar att den privata makten växer till den grad att den blir starkare än själva deras demokratiska stat. Det är det som är fascism.” 

Vi skulle göra klokt i att komma ihåg den varningen.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian. Men genom ett samarbete kan du läsa honom återkommande i Dagens ETC. 

Översättning: Maria Lundgren & David Szybek