Krönika. Kent Werne.

2017-05-18 12:30

När jakten på opinionslyft övergår i självbedrägeri

”Något avgörande hände. Med problemformuleringen. Lösningarna. Det politiska språket.”

Regeringar brukar skönmåla och oppositionspartier svartmåla. Så fort taburetterna är erövrade blir det man dittills spytt galla över inte alls lika eländigt. För nu sitter man ju själv på makten, har väljare och medier att övertyga, val att vinna.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Ibland övergår jakten på opinionslyft i rent självbedrägeri.

Ett exempel på det är Magdalena Anderssons, Per Bolunds och Ulla Anderssons utspel på DN Debatt för några veckor sedan. ”Andelen personer som är i behov av ersättningssystem är nu lägre än innan 90-talskrisen” var budskapet. Vilket beskrevs som något odelat positivt, och naturligtvis som en direkt följd av regeringens och Vänsterpartiets reformistiska ansträngningar. ”Samhällsbygget har gett resultat”, hette det.

Bakgrunden var att SCB släppt nya siffror över ”antalet helårsekvivalenter som försörjdes med sociala ersättningar och bidrag”. Det handlar om summa summarum av de svenska trygghetssystemen: Sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning, a-kassa, aktivitetsstöd och ekonomiskt bistånd. Det visade sig att närmare 800 000 ”helårsekvivalenter” (två heltidsarbetslösa som gått på a-kassa ett halvår var blir en helårsekvivalent) fått ersättning eller bidrag 2016. 13,8 procent av befolkningen. Mycket riktigt ”den lägsta nivå som uppmätts” sedan 1990.

Så vad är problemet?

Det är naturligtvis bra att fler fått jobb och att arbetslösheten har minskat på senare år. Men bakom SCB:s siffror döljer sig framför allt något annat: en utbredd otrygghet som egentligen borde vålla sömnproblem i det rödgröna lägret. Ett osynligt ofärdsland.

Problemet är helt enkelt att många som ”är i behov av ersättningssystemen” inte fångas upp av dem. Att de fallit igenom de trasiga skyddsnäten. Eller kastats ut.

Låt oss ta det från början: före 90-talet rådde i princip full sysselsättning och trygghetssystemen var robusta. De generella skyddsnäten hängde högt och omfattade de allra flesta. Sedan kom 90-talskrisen, massarbetslösheten, de skenande kostnaderna, svångremmarna, osthyvlarna och köttyxorna. Och i slutet av decenniet hade ersättningsnivåerna sänkts och piskan börjat vina på arbetsförmedlingarna.

Något avgörande hände. Med problemformuleringen. Lösningarna. Det politiska språket. 

Plötsligt hade hundratusentals människor hamnat i ”bidragsberoende”, vilket i det hårdnande samhällsklimatet implicerade att de blivit försoffade, ja närmast drogade av alltför generösa bidrag. De anklagades för att överutnyttja systemen, att inte vilja arbeta. Och enligt Fredrik Reinfeldts nymoderater understöddes missbruket av välfärdsstaten: ”Höga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna bidrar till att många människor fastnar i permanent utanförskap”, menade man. 

Den välfärd som en gång var lösningen på ett problem, som byggdes upp för att minska klyftorna och ge arbetslösa, sjuka och skadade ett värdigt liv, sågs nu som själva problemet. Och lösningen var därför given: ersättningsnivåerna skulle sänkas, systemen stramas upp, flaskan tas från välfärdsalkoholisten, knarket från bidragsnarkomanen.

Så kom Alliansen till makten, och det blev utförsäkringar av sjukskrivna, sänkt a-kassa, höjd a-kasseavgift, hårdare krav på arbetslösa.

Att minska antalet och andelen som försörjdes av ”sociala ersättningar och bidrag” blev nu ett medel snarare än ett mål. Statistiken från SCB sågs rentav som ett mått på allianspolitikens framgång. Ett mått på ”utanförskapet”.

Mellan 2006 och 2012 minskade antalet ”helårsekvivalenter” som fick ersättningar och bidrag från drygt en miljon till 800 000. Regeringen slog då fast att ”utanförskapet har minskat med nästan 200 000 personer”, och man skröt med att andelen som levde på bidrag var ”lägst sedan 1990”.

Men vad hade egentligen hänt? Jo, Försäkringskassan hade utförsäkrat 100 000, och antalet arbetslösa som fick a-kassa hade halverats, samtidigt som arbetslösheten ökat.

De som tidigare fångats upp av trygghetssystemen var nu både arbetslösa och försäkringslösa. En del av dem drevs till socialkontoren, och kommunerna fick ta över ansvaret. Andra fick ”stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt”, som Fredrik Reinfeldt uttryckte det i en intervju.

Familjen och välgörenheten fick alltså ta hand om folk när samhället svek.

Allt detta skrev jag om i ”Ofärdsland” (Bokförlaget Atlas), som kom 2014. Sedan dess har den rödgröna regeringen tagit över rodret, och en del har förändrats. Man har avskaffat den bortre parantesen i sjukförsäkringen, höjt taket i a-kassan och gjort det lättare att deltidsstämpla. Men någon totalt kursändring är det inte tal om.

Det är till exempel långt kvar innan a-kassan är renoverad. De senaste siffrorna från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen vittnar om ett trasigt system.

När regeringen Reinfeldt höjde avgifterna gick en halv miljon svenskar ur a-kassan, och anslutningsgraden föll från 83 till 71 procent. Där ligger den fortfarande. Samtidigt nekas många ersättning på grund av hårda villkor. I fjol fick därför bara 225 000 personer arbetslöshetsersättning – en halvering jämfört med 2006. Trots lika hög arbetslöshet.

Den rödgröna regeringen och Vänsterpartiet har knappt rubbat ordningen i det ofärdsland som 90-talskrisen och alliansen skapade. I stället tycks man ha övertagit den nymoderata logiken: färre ersättningstagare beskrivs som något positivt, oavsett orsak.

Men att andelen som får ersättningar och bidrag är den lägsta på 25 år säger förstås inget om de verkliga behoven. De finns där, bland hundratusentals människor, som i väntan på en kraftfull reformistisk välfärdspolitik får hålla till godo med retoriska finter.