Krönika. Jenny Damberg.

2017-04-03 18:00

Möten är inte bara tråkiga och meningslösa – de är rent av skadliga

De mest mötesutsatta medarbetarna tenderar att säga upp sig, eller så stannar de och ”utstrålar en växande antipati mot kollegorna”.

Få saker gör mig på lika omedelbart dåligt humör som att bli kallad till möten. Allra värst är ”förutsättningslösa möten”. Eftersom jag frilansar och får betalt per text, inte per möte, är det dyrt för mig.

De som föreslår möten tjänar däremot på det. De har antingen lön eller fakturerar i sin tur en kund. Det har hittills inte hänt att någon av de här personerna, som oftast jobbar med någon typ av marknadsföring, har erbjudit sig att komma till mig. Det är alltid ”kan du komma hit?” 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det kan jag så klart inte, först och främst för att jag inte vill göra den typ av jobb de vill ha gjorda. 

Men bara att få frågan gör mig på dåligt humör. Det är som att bli viftad åt, av någon som inte ens tänker betala. Även som anställd avskydde jag möten. Då var de nästan omöjliga att undvika. Att slippa sitta igenom morgonmöten och veckomöten och avdelningsmöten och planeringsmöten är värt alla förlorade pensionspoäng i världen. Jag har i gengäld ett liv, medan det pågår.

Nu har det visat sig att jag har helt rätt i mina känslor för möten. De är inte bara tråkiga och meningslösa. De är rent av skadliga, eftersom de står i vägen för det arbete man egentligen är satt att göra. I en uppmärksammad artikel i Harvard Business Review redogör Rob Cross, Reb Rebele och Adam Grant för sina studier av drygt 300 amerikanska företag.

Rubriken är tydlig: ”Collaborative overload? Stop the madness.” Så mycket som 80 procent av arbetsdagen kunde gå bort till informationsutbyte, möten och kommunikation, fann forskarna. De mest mötesutsatta medarbetarna tenderar att säga upp sig, eller så stannar de och ”utstrålar en växande antipati mot kollegorna”.

”Möte” är ett omedelbart positivt laddat ord. Mötets upphöjda roll i medierna är ett talande exempel. Det räcker att fyra journalister har suttit runt samma bord som en känd skådespelare för att det ska kvalificera som ett ”möte” i den tidningstext som skrivs. P1 sänder för tillfället intervjuprogrammet ”Katarina Hahr möter”, där kända svenskar intervjuas. Att reportern ”möter” någon låter utvalt, och mer äkta, än en intervju. 

På ett plan är det svårt att argumentera emot mötesivern. Att vi romantiserar möten och envisas med att hela tiden hålla dem visar ju att vi värderar mötet, att vi tror på att mötas. Men att mötet är starkt som idé är en sak. De verkligt viktiga mötena, det långvariga nötandet där man delar vardag och verklighet, är satta på undantag. Privatiseringar och valfrihetsreformer för konsekvent olika erfarenheter och utgångspunkter längre från varandra. Vi möter i allt högre grad bara oss själva. 

Men det är inte riktigt möten med stort M det är frågan om när man slår sig ner i varsin kontorsfåtölj under lysrören för att gå igenom pågående projekt. Går jag bara till mig själv kunde jag knappast vara mindre närvarande än där och då. 

I den amerikanska studien avtecknade sig en möteskultur som i varierande grad åt upp arbetsdagen för de anställda. Först när man kom hem fick man tid att jobba. Resultatet: Sjukskrivningar och utbrändhet. Det minsta man kan kräva av jobbet är att det kan göras på jobbet.

Plus & Minus

Plus: Jag är så sugen på att läsa Alexandra Sundqvists biografi om Barbro Hörberg, en av Sveriges genom tiderna bästa textförfattare och låtskrivare. 

Minus: Hur kan det vara så ofattbart jobbigt att odla sin trädgård? Jag läser trädgårdsböcker i jakt på råd, men det enda jag egentligen vill ha är en maskinpark som gör jobbet åt mig.

Jenny Damberg
Jenny Damberg 

Författare, journalist och krönikör i Dagens ETC.