Krönika. Julia Skott.

2017-09-04 17:00

Jag vill inte blunda, jag vill inte vara tyst

Kan man skriva krönikor om tv-serier när nazister finns? frågar sig Julia Skott

Generellt är jag ganska avogt inställd till krönikor som handlar om att skriva krönikor. Men det känns som att jag vill dela med mig lite av mitt dilemma.

Just nu är jag i princip oförmögen att ens författa en status på Facebook. Jag sitter och stirrar på min telefon och mitt tangentbord. Vad ska jag skriva?


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


”Hörrni det är dåligt med rasism och nazism.”

”Världen är konstig.”

”Jag vill att det ska gå bra för bra människor och dåligt för dåliga människor.”

”AAAAAAAHHHH.”

Det är klart att det inte är någon enorm förlust för mänskligheten om jag är tyst i en dag, eller en vecka, eller en månad. Men jag känner att jag vill säga något – och jag har ingen aning om vad. Det känns viktigt att markera mot allt jävligt som pågår – men jag vill inte göra det bara för att visa att jag minsann är en bra människa.

Det är en fin balans där, och som vit medelklassvensk har jag privilegiet att kunna blunda och välja att vara tyst, för det är inte jag som är mest drabbad just nu. Jag vill inte blunda, jag vill inte vara tyst, men jag vill inte heller bara göra en fingrarnas bekännelse, eller vad man ska kalla det. Och jag är så förlamad av frustration och förvirring och något behov av att försöka bidra, att vilja förklara och beskriva vad det är jag känner och vad jag vill.

Samtidigt kan jag ju definitivt inte bara lägga upp bilder på min katt eller berätta om att jag blev leggad på Ica för en lättcider, för det blir som att låtsas som ingenting. La la la, det regnar. Jag har full förståelse för folk som gör det, och jag dömer dem ganska lite, men för mig känns det jättekonstigt att reagera så starkt som jag gör, känslomässigt, och inte göra något av det utåt.

Och detsamma gäller ju då för en krönika, som åtminstone i teorin ska ha lite mer att komma med än en tweet eller Facebook-pling. Ska jag skriva om något småttigt, som hur man hanterar spoilers för tv-serier eller varför mobiltelefoner har så himla dålig batteritid, för att jag inte vet vad jag ska säga om världsläget? Kanske lägga in i plus och minus att jag tycker det är dåligt med nynazister. Så att ni vet.

Det kanske går att hävda att vi behöver sådant också. Världen har alltid varit ond och knasig och det måste finnas plats för filmrecensioner och allmänt gnäll och bad­bilder.

Med en sådan här krönika tillkommer också det lite märkliga att jag skickar den och sedan måste hoppas att det inte händer något innan den går i tryck som gör att jag antingen verkar korkad ­eller okänslig eller både och. Det är ju alltid sant, det kan alltid hända något, men just nu går allt i sådan vansinnig fart, det händer galenskaper precis hela tiden, att jag i min självupptagna oro tänker att nu, det är den här veckan det händer, jag kommer raljera över precis fel grej och sedan är det kört.

Och till viss del handlar det kanske bara om just självupptagenhet. Jag vet att det finns så många som kommer med bättre analyser och förklaringar och känsloförmedlanden än jag, som är smartare och mer pålästa, så jag kanske bara borde ­acceptera att jag är futtig och tycker att dåliga saker är dåliga. Jag måste inte alltid bidra. Och det är okej.

(Vad gör man då på Facebook? Ja, jag skrev att jag vetefan hur jag ska skriva en krönika som inte bara är grötigt frustrerat skrikande. Så nu har jag inte bara skrivit en krönika om att skriva krönika, utan också skrivit på Facebook om att inte kunna skriva krönika. Jag mår lite lite illa, men det är väl ungefär vad jag förtjänar.)

Plus & minus

Plus: Alla som bidrar, på alla olika sätt de kan. ­Demonstrerar, delar texter, säger ifrån i lunchrum, spelar tuba för att överrösta vidriga slagord.

Minus: Att vi fortfarande måste protestera mot de här sakerna. Att vi inte kan lägga det här hatet till historien tillsammans med, jag vet inte, polio. Som också är på väg tillbaka för att folk glömmer sin historia.

Julia Skott 
Journalist, författare, föreläsare, poddare, keramiker.