Krönika. Katarina Mazetti.

2017-04-17 14:00

I  dag står ingen längre på Malmö central med kaffetermos

Visst har vi alla undrat någon gång hur vi skulle reagera om vi utsattes för eller hamnade nära en terroristhandling i större skala?

Jag skulle ju gärna vilja tänka in mig själv i ett hjältescenario, helst med något gråtande barn inblandat, men jag oroar mej för att jag snarare skulle skena i panik tvärs över snubblande medmänniskor.

Nu vet jag lite mer.

När den 39-årige terrormisstänkte kom dundrande i sin lastbil satt jag på Centralstationen i Stockholm och åt en smörgås och drack ett glas rödvin, nöjd med ett besök på en skola där jag just blivit kramad av ett stort antal barn som läst mina böcker. Plötsligt utbröt ett kraftigt oväsen utanför: buller, skrik och polissirener. Jag tappade smörgåsen på min kappa, tog upp min mobil och fick veta vad som var på gång, några hundra meter ifrån mig.
Jag greps inte av panik. Tänkte lugnt på att jag har haft ett långt och tillfredsställande liv, men sneglade under bänken jag satt på. Där skulle jag nog kunna krypa in om terrorister kom inrusande med AK 47:or. Kände plötsligt vemod över alla kära anhöriga och vänner som jag kanske inte skulle få träffa igen och skrev en varm hälsning till dem på Facebook. Försökte gnugga bort fettfläcken på kappan.

Nog om detta. Men jag har faktiskt erfarenheter av krislägen att förmedla, framför allt av vad som hänt efteråt.

2014 sparkades Showan Shattak sönder och samman av nazister i Malmö på internationella kvinnodagen, samtidigt som vi höll ett feministmöte några hundra meter därifrån. De närmaste veckorna låg han i koma och hela Malmö demonstrerade till stöd för honom: MFF sprejade ”Kämpa Showan” på sin graffitivägg, samma budskap fann man överallt i skyltfönster och på gatorna i stan. 10 000 Malmöbor demonstrerade för honom och mot nazism. Han blev själv generad över uppmärksamheten till sist och skrev boken Ingen jävla hjälte.

Hösten 2015 kom ett mycket stort antal flyktingar undan kriget i Syrien till Malmö med tåg. Vi hade följt deras svåra väg genom Europa över Medelhavet, förbi mordiska högerextremister, genom polismurar och rakbladsvassa taggtrådar. Män, kvinnor, åldringar och spädbarn. Snabbt organiserades ett Refugees welcome och de välkomnades på Malmö central av folkmassor, organisationer och enskilda, som erbjöd kläder, mat, någonstans att ta vägen. Privata bilar körde i skytteltrafik till snabbt upprättade, tillfälliga asylboenden.

Stämningen påminde om den i Stockholm under söndagens kärleks­demonstration och även om folkmassorna och blomsterhyllningarna i Oslo, efter Utøya och Jens Stoltenbergs vackra tal.

Och nu kommer sensmoralen:
ENGAGEMANG ÄR SVÅRT ATT UPPRÄTTHÅLLA ALLTEFTERSOM TIDEN GÅR.

I dag står ingen längre på Malmö central med kaffetermos. Invandringen stramades åt, polisspärrar upprättades och det blev jobbigt att ta sig till Köpenhamn. Med en suck fann man sej i att lägga en halvtimme till varje jobbresa, ifall poliskontrollerna skulle fördröja. Romska tiggare som för några år sedan fick sedlar i muggen får numera växelmynt, där de står i täta led och påminner oss om hur privilegierade vi är. I Oslo blev Fremskrittspartiets Sylvi Listhaug invandringsminister och kritiserade ”godhetstyranni” som ”rider Norge som en mara”. ”Jesus hade föredragit att hjälpa på plats.”

Det betyder inte att Kärleks­demonstrationen var fel. Solidaritet med flocken är en djupt mänsklig egenskap och den verkliga ”djungelns lag” – som människor är vi programmerade att samarbeta, det är därför det känns så rätt för oss. Och de flesta av oss förstår att det är den egenskapen som kommer att hjälpa oss överleva i tider av yttersta kris.

Den stora tragedin är att ett antal personer söker sin bekräftelse i motsatta lägret där våld, förtal, hot och förföljelse är redskapen att nå makt och fördelar, alltifrån den berusande känslan av att lyckas sätta skräck i någon till en lönsam karriär (riksdagsarvode cirka 60 000 kronor i månaden). De manifesterar också manlighetens onda sidor (till skillnad frän enskilda mäns goda). Är gossarna med Tyr-Runan och deras Avpixlat-kollegor genetiskt felprogrammerade från början, eller går de att nå? I så fall är det vår plikt att försöka oavbrutet, att tjata, argumentera och störa dem, som en sten i deras plåtskodda kängor.

På väg hem när tågen äntligen började gå igen kom tankarna tumlande i hög fart. Tankar om saker som abortmotståndarnas låghastighetsterrorism som ingen kommer att släcka Eiffeltornet för: 5 kvinnor i timmen dör i sviterna av illegala aborter.

Och jämförelser med olyckan utanför Sveg veckan innan, med ungefär samma antal offer som i Stockholm. Risken är naturligtvis större för var och en av oss att krossas i en av Bergkvarabuss illa underhållna bussar med övertrött chaufför än att hamna i vägen för terroristattacker.

Plus:

Det är så skönt att se att vi har apan kvar inom oss. Tillsammans kan vi ta oss an den sabeltandade tigern.


Minus:

Jag önskar att offentliga personer ville sluta säga ”Tankarna går till de anhöriga…” Om man varken känner offer eller anhöriga personligen blir det en svårartat hycklande klyscha.

Katarina Mazetti
Katarina Mazetti 

Skribent och författare som bland annat har skrivit de hyllade böckerna Det är slut mellan Gud och mej och Grabben i graven bredvid.

Skriver krönikor i Dagens ETC en gång i månaden.