Krönika. Laurie Penny.

2017-06-11 16:00
  • Vad är vi beredda att offra för att våra barn ska vara trygga? Bild: Emilio Morenatti/AP/TT
    Vad är vi beredda att offra för att våra barn ska vara trygga?
  • Det kräver enorm karaktärsstyrka att inte ge efter för rädsla och raseri och hämndlogik. Manchesters invånare visar denna styrka i köl- vattnet av ett av de mest fasansfulla massmorden.
    Det kräver enorm karaktärsstyrka att inte ge efter för rädsla och raseri och hämndlogik. Manchesters invånare visar denna styrka i köl- vattnet av ett av de mest fasansfulla massmorden.

Enda sättet att stoppa monstren är att bli som dem

Storbritannien har redan ett av världens mest omfattande program för terrorismbekämpning. Problemet är att det verkligen inte finns något sätt att växla upp utan att bli en fullständig polisstat.

Vad är vi beredda att offra för att våra barn ska vara trygga? På måndagskvällen den 22 maj dödades 22 personer i ett vettlöst dåd på Manchester Arena. Många av dem var unga flickor, på väg ut från en popkonsert, uppspelta av upplevelsen. Flera timmar innan gärningsmannen var identifierad eller Islamiska staten hade tagit på sig ansvaret för attacken, hade det politiska samtalet redan kommit att handla om hämnd.

Respekterade offentliga tänkare krävde, i de här döda barnens namn, kraftåtgärder mot invandrare och outsiders, soldater på gatorna, ”interneringsläger” – utan att röra en min och med undermeningen att de som inte håller med är viljelösa och möjligtvis terroristsympatisörer. Flera små flickor har dödats. Vad tjänar tolerans och mänskliga rättigheter till i dag?


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Ingen kan förväntas att tänka rationellt omedelbart efter att dussintals barn just har lemlästats och mördats. Det finns dock individer som verkar mer än beredda att utnyttja tillfället för att främja sina egna agendor. Återigen får vi höra att staten misslyckas i sin uppgift att skydda ”våra” barn, att mesiga liberaler inte låter oss ta upp de ”uppenbara lösningarna” på det här problemet. Ingen kan riktigt förmå sig att artikulera exakt vad de där ”uppenbara lösningarna” skulle vara. Istället omgärdar de frågan med bekymrade blickar, höjda ögonbryn och bistra anspelningar om den politiska korrekthetens konsekvenser. Konsensus är att vi lever i ett land som är så paralyserat av progressivt babbel att vanliga, rättänkande personer inte tillåts säga vad de egentligen tänker.

Sanningen är att ingen hindrar någon att säga vad de tycker om något av det här och om du inte tror mig, ta en titt på vad som skrevs på Twitter dagarna efter dådet och se till att ha lite tvål till ögongloberna till hands. Faktum är att skälet till att många hejdar sig från att säga vad de tycker borde göras, är att de vet mycket väl att det de tycker borde göras är oacceptabelt och skamligt i ett förnuftigt samhälle. Faktiskt så skamligt att det krävs en professionell provokatör för att säga det högt.

Som Katie Hopkins. Det är inte bara trollkramare som hon som har krävt en ”slutgiltig lösning” efter bombningen på Manchester Arena. En av krönikörerna i dagstidningen The Telegraph, Allison Pearson, skrev att vi borde börja sätta ”tusentals” personer i ”interneringsläger” för att skydda våra barn. Redaktören för onlinemagasinet Spiked, Brendan O’Neill, stämde in i tongångarna och beskyllde ”mångkulturen” för massmord och antydde att de som förespråkar lugn och tolerans efter terrordådet inte är tillräckligt arga över morden på 22 av våra medborgare. ”Det börjar bli tydligt”, insisterar Brendan O’Neill, ”att uppmaningarna uppifrån om en ihålig ’samhörighet’ som svar på terrorismen handlar om att odla passivitet”.

Faktum är att Storbritannien är långt ifrån passivt gentemot extremistvåld. Storbritannien har redan ett av världens mest omfattande program för terrorismbekämpning. Vi är ett av de mest övervakade samhällena i västvärlden. Vi har ett program för terrorismbekämpning, Prevent, som gör skolor, universitet och andra offentliga institutioner skyldiga att rapportera all misstänkt radikal eller ”extremistisk” aktivitet, och det är så fordrande att det har utdömts av experter och pedagoger från alla håll som en kränkning av yttrande- och tankefriheten. De myndigheter som är ansvariga för att spåra upp de här psykopaterna och alla som rör sig med dem, latar sig knappast på jobbet. Problemet är att det verkligen inte finns något sätt att växla upp utan att bli en fullständig polisstat. De experter som i dag utdömer relevanta institutioner som skolkare vet detta mycket väl. Därför är en polisstat exakt vad de vill ha, med slutledningen att de som inte håller med är hemskt avslappnade inför det våldsamma dödandet av unga flickor och deras föräldrar.

Så låt oss ta bladet från munnen. Låt oss vara helt tydliga med vad som står på spel här. Låt oss medge att ja, vi skulle kunna göra mer för att stoppa det här om vi ville. Låt oss sedan fundera över huruvida det verkligen, faktiskt, är vad vi vill.

Ja, vi skulle kunna göra mer. Vi skulle kunna ge staten tillåtelse att samla ihop och låsa in alla som omges av minsta misstanke om våldsamma, extremistiska tendenser; alla som någonsin har varit inne på en suspekt hemsida eller besökt en tvivelaktig föreläsning. Vi skulle behöva hålla de här människorna inlåsta under en väldigt lång tid, så klart, för om det är någonting som driver folk från ett flyktigt intresse för antistatligt våld till total fascism, så är det aktivt statligt förtryck. Vi skulle förbjuda alla som någonsin på något sätt haft koppling till extremistisk ideologi att komma in i landet, däribland de som själva flyr från våld. Vi skulle kunna inrätta total övervakning av allas aktivitet online. Vi skulle kunna bygga de där interneringslägren. De skulle vara dyra, så det vore inte mer än rätt att potentiellt depraverade personer och deras bundsförvanter skulle tvingas arbeta för sitt uppehälle. Självklart skulle du inte vilja att de där interneringslägren låg utspridda – du skulle vilja ha alla interner koncentrerade på en plats. Vad skulle vi kunna kalla sådana läger? Jag är säker på att vi kommer på ett namn.

Om vi gjorde allt det, och mer, så ja, då finns det en chans att vi skulle kunna förhindra att sådana här ohyggliga dåd inträffar igen. Men inte ens då finns det någon garanti. Inte ens den allra strängaste stasiliknande infrastrukturen lyckas alltid stoppa den illvillige ensamvargen med en brödkniv och en hjärna som kokar av svårbegripligt våld. Den skulle dock sänka oddsen betydligt.

Frågan är inte huruvida det kan göras. Självklart kan det göras. Paranoida, hjärtlösa, hypervaksamma polisstater har inrättats i europeiska länder förr. Och om det är något land i världen som har infrastrukturen för att få det att funka just nu så är det Storbritannien – en liten ö med en omfattande övervakningsarkitektur, en mestadels urban befolkning, en konservativ regering som försökte bli omvald på en plattform av tuff kärlek, och inte några irriterande konstitutionella rättigheter som yttrandefrihet. Vi kan göra det om vi vill, visst kan vi det. Frågan är huruvida vi borde göra det. Frågan är huruvida det är värt det. Är det värt det för att förhindra förlusten av ännu ett ungt liv, ännu en förkrossad familj?

Svara inte på frågan just nu. Ge det några dagar, minst, för just nu är det känslomässigt rimligt att säga ja, ja, det är värt det. Vad som helst för att förhindra att någonting sådant här händer igen. För att rädda ett barn. För att förhindra att ytterligare hundratals blir traumatiserade för livet bara för att de gick på en popkonsert med sina kompisar. Jag misstänker att det i dag finns, undangömd i det kollektiva psyket hos en massa vanligtvis toleranta och hyggliga människor, en rasande och rädd röst som skriker: visst, vi gör det. Vi stänger gränserna och bygger lägren. Det kanske inte är trevligt, det kanske inte ens är rätt, men de där onda jävlarna dödar barn, så ärligt talat: skit i Genèvekonventionen.

Den där rasande, rädda instinkten måste benämnas så att vi kan hantera den som vuxna. Den ilska och den rädsla som finns här är verklig och legitim, även om en hel del tvivelaktiga aktörer utnyttjar dem för att främja rasistiska, främlingsfientliga agendor. Det är okej att vara rädd och rasande. Det är inte okej att låta de känslorna styra politiken. En dag då de mördade små flickornas ansikten syns i alla nyhetssändningar är inte rätt dag att fråga någon vad de är beredda att offra för att säkerställa att detta aldrig någonsin händer igen.

För sanningen är att det enda sättet att stoppa den här sortens mänskliga monster är att bli som dem. Det enda sättet att säkerställa att inte någon fanatisk extremist som hatar livet, frihet och rå, ungdomlig glädje så mycket att han är beredd att spränga en hel popkonsert full av tonåringar i luften, någonsin kan göra det igen, är att finna sig i den sortens statsapparat som bannlyser glädje och frihet och liv. Den sortens statsapparat som inget barn borde växa upp med.

Det är därför som plattityder om ”enighet”, om att ”inte låta hatet vinna”, om att hålla ihop och försöka att inte låta våra värsta instinkter ta över, faktiskt inte alls är plattityder. De är inte banala. De är inte ihåliga. Det kräver enorm karaktärsstyrka att, i en tid som denna, inte ge efter för rädsla och raseri och hämndlogik. Manchesters invånare visar denna styrka i kölvattnet av ett av de mest fasansfulla massmorden som denna spända och delade nation någonsin upplevt. Vi är skyldiga dem, offren i den här attacken, och deras familjer att inte fläcka deras minnen genom att ge efter för intoleransens logik.

Det är i ögonblick som detta ett samhälle visar sitt rätta jag. Det är i ögonblick som detta som det är mer, inte mindre, väsentligt att tillbakavisa rasistiska och fascistiska idéer. Tolerans är inte passivitet. Vänlighet är inte svaghet. Det är inte fegt att hålla tillbaka vår ilska och vår sorg och att vägra att låta de känslorna få oss att vackla i vårt åtagande om mänsklig värdighet eller att se den fruktansvärda hämnden i vitögat och avvisa den. Det är styrka. Det är en styrka som är mer djupgående och mer mänsklig än några fundamentalister kan förstå. Och om vi håller fast vid den styrkan kan de aldrig någonsin vinna.

Översättning: Jenny Cleveson

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Laurie Penny
Laurie Penny 

Frilansare samt krönikör och redaktör på den brittiska tidningen New Statesman. En gång i månaden skriver hon krönikor i ETC.