Det välfärdsindustriella komplexet

När Carema ber om ursäkt så är det till sina investerare. Ikeas grundare Ingvar Kamprad hade till exempel investerat 712 miljoner kronor i bolaget. Det gjorde han inte för att ”alla förtjänar en värdig omvårdnad på gamla dagar” som hans informationschef uttryckte det i Expressen. Han gjorde det för att den skattefinansierade välfärdssektorn kan erbjuda något som ingen annan bransch kan, nämligen stora riskfria vinster på insatt kapital. Vinster som för övrigt ofta är skattefria eftersom de slussas ut ur landet till skatteparadis som ockerränta på lån de svenska dotterföretagen har till sina mer ljusskygga moderföretag.

Den här utvecklingen är i sig inget konstigt. Kapitalismen behöver ständigt nya arenor och marknader. Det kan röra sig om en geografisk expansion, men det rör sig också om att skapa kapitalistiska marknader av områden som tidigare inte varit det. Välfärden framstår bara som kapitalismens senaste villebråd.

Under de senaste decennierna har vi sett en utveckling som gått från en i huvudsak offentlig finansiering och offentligt utförande till en situation som präglas av en till största delen fortsatt offentlig finansiering, men i allt större utsträckning präglas av privat utförande. När det gäller detta privata utförande har vi dessutom sett en utveckling som gått från små verksamheter drivna av småföretagare och kooperativ mot större verksamheter ägda av riskkapitalbolag som strävar efter att monopolisera dessa nya marknader.

Men i och med att staten fortfarande är central för verksamheten behöver kapitalismen också statsmakten för att säkra sina nya marknader. Det blir därför intressant att titta på banden mellan politiken och de företag som verkar i den skattefinansierade välfärdsbranschen.

Vi kan konstatera att partistyrelsemedlemmen i Moderaterna, Gustaf Douglas tidigare ägde vårdkoncernen Attendo samtidigt som han ansvarade för insamlingsverksamheten till de moderata kampanjkassorna. Vi kan konstatera att det tidigare moderata vice partiordföranden och finansborgarrådet i Stockholm, Kristina Axén-Olin har varit etisk rådgivare till Carema. Moderaten Birgitta Holm gick från en plats i Stockholms kommunstyrelse till en chefsbefattning i Carema. När Carema nu ska hantera media använder man sig av PR-mannen Henry Sténson som samtidigt är ordförande för Moderaterna i Stockholms stad.

Hela tiden dyker de personliga banden mellan det ledande regeringspartiet som varit drivande i utvecklingen av en privatiserad, men skattefinansierad välfärdsbransch och de bolag som verkar i den branschen upp.

Det kan jämföras med den förhållande krigsindustrin har haft med staten. Något som redan Rosa Luxemburg uppmärksammade i sitt mästerverk om kapitalackumulationen och som under Kalla kriget gick under benämningen ”det militärindustriella komplexet”. Ett system där det huvudsakligen finns en kund (det offentliga) som företagen är beroende av eftersom den klarar av att garantera stora investeringar och säker profit.

I analogi med detta skulle man kunna tala om framväxten av ett ”välfärdsindustriellt komplex” där tidigare allmännyttiga tjänster har kommodifierats, förvandlats till varor på en kapitalistisk marknad.

I nyliberalismens ideologiska svallvågor är det lätt att tro att kapitalismen är antistatlig. Det stämmer inte, kapitalet är i högsta grad för en stark statsmakt om det tjänar kapitalets syften. Nyliberalismen handlade inte i första hand om att avreglera staten, utan om att omreglera den.

Det är detta välfärdskapitalistiska komplex som vi ser skymta fram i Caremaskandalen. En modell där olika intressen är i beroendeställning till varandra och håller varandra under armarna. Eftersom de moderata donationerna är hemliga så vet vi inte vem som fyllt kampanjkassorna som möjliggjort en acceleration av en privatiserad skattefinansierad välfärdssektor där profiten hamnar på de brittiska kanalöarna. Men erfarenheten säger att man ska följa pengarna.