Krönika. Maria Sveland.

2017-10-09 18:03

Det måste bli ett slut på mammamobbningen

”Jag känner den djupaste respekt för Pernilla Wahlgren”. Maria Sveland om kvinnoföraktet i Wahlgrens värld. 

För ett tag sedan ville min elvaåring att vi skulle kolla på dokusåpan Wahlgrens värld. För er som liksom jag har missat den, så får tittarna följa mamma Pernilla Wahlgren och hennes tre hemmaboende barn: Theodore, 10, Bianca, 23, och Benjamin, 20.

Pernilla säger själv i början av serien att det ska vara ”lite som en feelgoodserie” och kanske var det därför det tog ett tag innan jag fattade varför jag kände en sån panikartad skämselångest. Familjerelationerna i Dallas och Falcon Crest framstår som idylliska i jämförelse med familjen Wahlgren.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


En annan skillnad är att det här inte finns någon intrigerande, elak man som vill styra och ställa (det har funnits, exmannen Emilio Ingrosso misshandlade som bekant Pernilla i många år, men är tack och lov ute ur bilden­ när den här serien sänds).

I stället utgår ­mammamobbningen främst från dottern ­Bianca som från första stund klagar på sin mamma: Pernilla har stökigt och fult hemma (Bianca tar sig friheten att slänga vissa prylar som hon anser fula), hon kan inte städa, inte laga mat, inte ta hand om posten och när ­Pernilla vill börja träna garvar Bianca rått eftersom det i sig är en så löjeväckande bild. ”Mamma träna?!?!”

Bianca själv går runt med en liten städtrasa och torkar av köksytorna samtidigt som hon deklarerar att ”huset skulle krascha om jag ­flyttade härifrån”.

Samtidigt som den här inkompetenta ­mammakvinnan får härja får vi tittare reda på att Bianca och Benjamin fortfarande sover i sin mammas säng, eftersom det är så stökigt inne på deras rum. Pernilla säger i en scen att det visserligen är mysigt att de vuxna barnen fortfarande vill sova med henne men samtidigt blir det ju lite trångt när hon, sonen Theodor, Benjamin, Bianca samt deras hund ska sova i samma säng.

Och när det i samma avsnitt framkommer att Bianca inte ens betalar någon hyra för att bo där vill jag skrika högt. Det framkommer tydligt att Pernilla inte besitter någon enorm rikedom hon lätt kan avvara. Hon försörjer sig genom att åka runt på diverse gig där hon tvingas sjunga ”Picadilly circus” trots att hon har polyper på stämbanden (”Jag är så jävla trött på den låten!” säger Bianca föraktfullt i ett klipp).

Jag antar att hon inte skulle åka runt och sjunga en 32 år gammal schlager på olika köpcentrum om det inte var för att hon behövde pengarna.

Och visst, jag förstår att tv-teamet ­redigerat illvilligt, att de klippt fram Biancas klagande eftersom det ger mer dramatik. Jag förstår att det vi ser inte är hela sanningen. Att det antagligen finns fina stunder där Bianca är snäll och tacksam och förklarar sin kärlek till sin mamma. Jag hoppas innerligt att det är så. Det måste vara så. Annars bör vi omedelbart instifta en socialtjänst som omhändertar elaka, bortskämda ungar som mobbar sin mamma.

En del av min skämselångest handlar såklart om min egen mamma. Jag var inte Bianca, men även i vår familj fanns det en mammaföraktande familjekultur. Med en stundtals tyrannisk, gormande pappa som inte drog sig för att fälla nedsättande kommentarer om hennes (påstådda) inkompetens växte jag och mina syskon upp i tron att mamma kanske inte var den vassaste kniven i lådan. Det dröjde många år innan jag som vuxen förstod att det var hans förakt vi internaliserat. Att mamma i själva verket var lika vass och värdefull som en diamant.

Det sorgliga är att det finns ett logiskt samband här; i en värld som systematiskt kränker och förnedrar kvinnor blir den slentrian­mässiga mammamobbningen bara en åter­spegling av samhällets övriga kvinnoförakt.

Det hör ihop med den hopplösa, trista ­mammarollen, vars norm innebär att stå ut med att bli tagen för given, att stå ut med att alltid finnas till hands och ställa upp, att alltid sätta sig själv i andra, tredje, fjärde hand, som ser till att alla är på bra humör när pappa är stressad, tjurig eller bakfull.

Efter att ha avverkat två säsonger Wahlgrens värld känner jag den djupaste respekt för Pernilla Wahlgren. I mina ögon framstår hon som en enastående kompetent, godhjärtad mamma som vill göra precis allt för sina barn. Full av omsorg, tålamod, rolig och generös.

Jag känner också ett starkt behov av att befria henne från det gröna huset på Lidingö och ta med henne och alla andra föraktade mammor här i världen, till ett feministkollektiv där de får bli omhändertagna, uppassade, älskade och uppskattade för de stordåd de gör varje dag i sina sketna, otacksamma familjer. Och medan vi fyller dem med champagne ska vi prata om att det aldrig är okej att någon behandlar en respektlöst eller kränkande, oavsett om det är en snubbe eller ett numera vuxet barn.

Plus & minus

Plus: Lady Gagas ”Joanne”. Kan inte sluta lyssna.

Minus: Att Moderata parti­ledningen (i likhet med SD) vill slopa asyl­rätten och bara ta emot kvotflyktingar.

 

Maria Sveland
Maria Sveland 

Är journalist, debattör och författare. Skriver krönikor för Dagens ETC.