Är det här samhället verkligen till för mig?

När jag ser mig om i samhället börjar jag resignera. Är det här samhället verkligen till för mig? Det sammanhållna samhället vittrar sönder. För den som har resurser att orientera sig fram mellan banker, friskolor och vårdval är det mesta som förut. Men jag känner mig allt mer främmande.

När man läser att bankdirektören får en lyxlägenhet betald av banken och att hans styrelseordförande med öppet klassförakt förklarar för en journalist att det är skillnad på folk och folk och att det som kan verka överdådigt för en simpel murvel är existensminimum för finanskapitalets toppbyråkrater.

När man läser om friskolor som inte anser sig ha råd att tillhandahålla skolbibliotek utnämnas till ”gasellföretag” av affärspressen när de lyckas omvandla skattefinansierad skolpeng till mångmiljonvinster som sedan göms undan i ljusskygga skatteparadis. 

När man läser om skattefinansierade vårdföretag som i valfrihetens namn tycker att det är okej att spara in på städning och personal. En anställd som tar hand om tio dementa är väl i sin ordning? De dementa kan ju ta sin vårdpeng och köpa sig en annan plats. Om en patient får sova på golvet är det bara ett fritt val.

Det tidiga 1800-talets utopiska socialister försökte bygga sina idealsamhällen i samhällets utkant. Deras misslyckande och Karl Marx’ kritik har gett utopisterna ett dåligt genmäle i historien. 

Men samtidigt är även den fortsatta vänsterns historia full av ”utopiska” projekt utanför det dominerande samhällets ramar: folkets hus, ömsesidiga arbetslöshets- och sjukkassor, tidningar, studiecirklar och folkhögskolor. 

Och med den generella gemensamma välfärden på dekis frågar jag mig, måste man acceptera tingens ordning? Kan man skapa alternativ inom tingens ordning? 

För visst kan man göra som de gamla utopisterna och skissa på ett helt nytt samhälle. Men verkligheten har visat att det är lika svårt att ställa sig helt utanför samhället som det är att skilja ut en kroppsdel och förvänta sig att den ska överleva på egen hand. Samhället må vara fragmentiserat, men beståndsdelarna är sammanbundna.

Men hur ska ett alternativ inom det existerande samhället se ut? 

Vi lever i en pengaekonomi och därför behövs det också banker. Men när de få storbankerna alltmer liknar ett parti Monopol där finanseliten sitter i varandras styrelser och beviljar varandra bonus och spekulerar med våra pengar så funderar jag om inte en kooperativ bank som bara lånar in och ut pengar vore något. 

En bank är ju i grunden ingenting annat än en institution som lånar pengar av dig när du sätter in pengar på ditt konto, och lånar ut dem till någon annan, det förra till lite lägre ränta och det senare till lite högre ränta. Mellanskillnaden är det som betalar bankens omkostnader och vinst. Varför inte gå samman och skapa en ny bank som bara gör just det, det en bank är tänkt att göra? 

Tänk om man skulle starta en kooperativ friskola som sätter bildning och utbildning främst. En skola som vill utveckla fria individer som har något att säga till om i verksamheten. En skola som har skolbibliotek, men inte läxor eftersom alla elever inte har samma resurser hemma för att lära sig det som skolan inte orkar lära dem. 

Nyligen meddelade föreningen Socialistiska läkare att man planerar att starta en kooperativ vårdcentral i Stockholm där medarbetare och brukare ska ha del i besluten, arbetar förebyggande och där överskottet går tillbaka till verksamheten. Varför inte starta en sådan? 

Ibland resignerar jag inför verkligheten, men funderar samtidigt om det finns en pragmatisk utopisk lösning mitt i den, en kooperativ utopi mitt i finansspekulationen. Ett alternativ som kan tjäna som föredöme på samma sätt som 1800-talets folkrörelser ville omforma samhället i sin egen avbild. Men samtidigt inser jag att många skulle hamna utanför de utopiska bubblorna. En generell gemensam välfärd är nog ändå det bästa.