Krönika. Emil Jensen.

2017-04-13 05:00

Älskade kulturtanter

Det som var så speciellt med samtalet på perrongen var att den ena tonåringen sa ”jag ska fan bli kulturtant när jag blir stor”. Ingenting kunde göra mig lyckligare, varken som artist eller som medmänniska. 

När nu min långa turné med Flyktpotatis börjar gå mot sitt slut, känns det som ett givet läge att äntligen publicera denna min hyllning till alla kulturtanter just här i ETC.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


När jag stod i blötsnön den 8 mars och väntade på tåget hörde jag två tonåringar stå och prata om kulturtanter. Ett begrepp som används för de i regel äldre kvinnor som arrangerar och närvarar vid kulturevenemang av alla slag. 

Kulturtant är ett ord som ofta använts lite nedsättande. Rentav som skällsord. Genom åren har jag hört människor säga ”kulturtant” med ett visst hån i rösten. Ofta har dessa kulturtanter då tillskrivits olika flummiga egenskaper och attribut som stora lila halsband. 

Ju större halsband, desto mer förminskande ton när deras gärning har förlöjligats och avfärdats som något marginellt och oviktigt.  

Det som var så speciellt med samtalet på perrongen var att den ena tonåringen sa ”jag ska fan bli kulturtant när jag blir stor”.  

Ingenting kunde göra mig lyckligare, varken som artist eller som medmänniska. Ingenting kunde ge mig mer hopp om våren och framtiden.   

Dels för min egen räkning. Utan kulturtanter hade jag nog inte ens kunnat försörja mig som artist. Och det hade knappast någon annan konstnärligt arbetande människa i detta land heller. Vi hade inte blivit hälften så anlitade. Och vi hade inte haft hälften så stor publik.

Men inte bara för min egen skull – framför allt blev jag glad av samhälleliga skäl. Av små lokala regionala skäl men även av kolossala globala skäl.

Det är stora ord, som ni hör. Som sig bör. Men så är det också en enorm insats som kulturtanter gör. 

Utan kulturtanter hade Sverige varit ännu mer centraliserat. Kulturen på landsbygden hade helt havererat. Och det hade kulturen i stan också gjort, garanterat. I en smäll. 

En kulturkväll utan kulturtanter skulle bli en kväll utan själva arrangören som gör den och dessutom helt utan någon som ser eller hör den. Det skulle inte finnas någon publik för all dramatik, lyrik och musik, för all den scenkonst som inte är redan känd musikal eller sänd melodifestival. Tomheten utan dem vore total. 

Jag är snudd på beredd att säga all udd och bredd hänger på dem.

För oavsett om det är en obskyr liten tjeckisk skuggteater från Prag eller en jättestor prisutdelning på Förintelsens minnesdag, så nog är de där. Närvarande. Där och då. Närvarande som få. Styr i allt kaos, i varje nummer, i varje paus, och ser till att nån sen får själva priset. Oumbärliga även på det viset.     

Utan kulturtanter – inga studiecirklar på bibliotek som kan vara livsavgörande rörande ämnen som jämlikhet, normer, mångfald och fred. Fundamenten för medmänsklighet.   

Utan kulturtanter – ingen livsviktig folkbildning, 

den bästa medicinen mot fake news och inbillning. 

Utan kulturtanter – ett öde ökenland

för likgiltighetens sand att breda ut sig i.

Utan kulturtanter – ingen sann demokrati.

Därför älskar jag kulturtanter. I nöd och lust. I ur och skur.

Älska är ett starkt ord, men kulturtanten är en jävligt stark figur. 

Hjältar är de som står på Himmelska fridens torg och stoppar en stridsvagn. Kulturtanter anordnar kvällar som ifrågasätter vad som händer när Sverige exporterar vapen till vissa länder. 

Som belyser problemen i diktaturen, som går till botten med systemen som bygger muren. 

Att oförtrutet fixa med detta, även när det blåser snålt och ingen kommer – så mycket mer än halsband och käcka vernissage, det handlar om äkta civilkurage.  

På det sättet är kulturtanter fredsgaranter. Samhällets antioxidanter. Som får oss att leva om inte längre, så i alla fall bredare och djupare. Så tack alla briljanta kulturtantdiamanter. 

Som hjältar i actionfilmer som har muterade superkrafter: Kulturmutanter!

De får sällan något eget pris som bevis på uppskattning. 

De är fullt upptagna med att göra så att vi andra blir bättre på att lyssna på varandra.

Utan kulturtanter hade Sverige varit en andefattig plats på jorden. Och jorden en andefattig plats i rymden. Och rymden en andefattig plats på en tom förfallen bygdegård i Värmlands skogar.

Därför vill jag hylla dem. I ur och skur. I lust och nöd. Och, som den 8 mars, i regnblandad snö.

Det sista jag hörde innan jag gick på tåget var att tonåringarna ändrade sig och konstaterade att de inte längre ville bli kulturtanter. Och det gjorde mig ännu gladare.

De konstaterade att de redan var det. 

Plus & Minus

Plus: Tack alla kära ETC-läsare som dykt upp i olika städer under vårens turné. Till min stora glädje kommer vi göra tre avslutande extraföreställningar av ”Flyktpotatis”:

Malmö Live 21/4, Göteborgs Konserthus 22/4 och Stockholm Cirkus 25/4.  Hjärtligt välkomna alla! 

Sämst: Att utnyttja ”Bäst just nu” för att göra reklam! 

Emil Jensen
Emil Jensen 

Emil Jensen, artist och poet. Skriver krönikor i Dagens ETC en fredag varje månad.