Vi måste skriva vår egen historia

Politisk debatt rymmer många dimensioner. En av dem, som vi alltför sällan talar om, är striden om historien. De politiker som på ett övertygande sätt kan förklara vad som har hänt och varför, de kan också med större trovärdighet peka på hur vi ska lösa framtidens problem.

Socialdemokraterna, som just nu brottas med sin inre kris, tycks ibland ducka för de historiska analyserna. Här finns ju alltid risken att kritiseras för nostalgi och traditionalism. Därför var det roligt att i förra veckan höra Anne-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens tankesmedja, när hon i en träffsäker analys inför Socialdemokraternas kriskommission satte fingret på partiets ömma punkt: 1980-talet. 1980-talet var det decennium då socialdemokratins politiska kräftgång började. Lindgrens sammanfattning är på kornet, i all sin enkelhet: ”1980-talet ändrade förutsättningarna… och socialdemokratin förstod inte vad som hände… och fick svårt att hantera det”.

Utvecklingen under 1980-talet hade en avgörande betydelse för Socialdemokraterna, eftersom den svaga ekonomiska utvecklingen under detta decennium brukar tas till intäkt för att partiets idéer om jämlikhet och välfärd är omöjliga att förena med ekonomisk tillväxt. Sverige lyckades sämre under 1980-talet än andra länder, enligt borgerlig analys, därför att skattetrycket var orimligt högt och den offentliga välfärdssektorn alltför stor. Med denna förklaringsmodell som grund kunde angreppen mot den svenska, skattebaserade välfärdsmodellen börja. Det liberala marknadsprojektet fick luft under vingarna.

Sedan 1980-talet har borgerlighetens förklaringsmodell ifrågasatts i grunden. Ekonomisk forskning har visat att det inte finns några entydiga samband mellan skattetryck och tillväxt. Om skatter används på ett bra sätt – som till utbildning – kan högskatteländer mycket väl ha både bra tillväxt och hög sysselsättning. Kort sagt: också ”humlan kan flyga”. Men detta till trots har borgerlighetens berättelse om 1980-talets Sverige fortsatt att dominera i svensk samhällsdebatt. Än idag lyckas man ofta framgångsrikt driva tesen att höga skatter och generös välfärd står i motsättning till ekonomisk tillväxt. Och om och om igen tas 1980-talet till intäkt för att det marknadsliberala systemskiftet– mot ökad ojämlikhet - är en nödvändig anpassning till ”verklighetens” krav.

Själv tror jag att vi nu måste ta ett steg till. Det räcker helt enkelt inte att visa att ”humlan kan flyga”. Vi behöver också en egen berättelse; en historieskrivning som gör 1980-talet begripligt.

Så vad hände egentligen? Varför presterade Sverige till synes sämre än andra länder under 1980-talet? Under senare år har det kommit många analyser som kan ge oss en bredare bild. Den viktigaste förklaringen finns, menar jag, på ett helt annat plan än i skattepolitik och välfärdssystem. Den finns i analysen av den svenska befolkningshistorien. Långt före andra länder i världen fick Sverige under 1980-talet uppleva en åldrandechock. Från 1974 till 1997 var Sverige det land i världen som hade den högsta andelen äldre (över 65 år). Rekordstora generationer gick i pension. Idag vet vi att en sådan åldrandechock förändrar samhällsekonomin i grunden. Försörjningsbördan ökar och tillväxten tenderar att sjunka. Inflationen pressas uppåt. Samtidigt växer kraven på offentlig sektor, när allt fler äldre behöver vård och omsorg. Kort sagt: ett land som åldras tappar i konkurrenskraft, precis som Sverige gjorde under 1980-talet.

Hur vi skriver vår historia har betydelse för framtidens politik. När 1980-talets historia inte längre handlar om hur orimliga skatter och en stor välfärdssektor knäckte svensk ekonomi utan om hur Sverige klarade en snabbt åldrande befolkning, då öppnas nya möjligheter. Då kan skattenivån och välfärdens kvalitet återigen bli en fråga för öppen analys och debatt. Då kan vi lämna idén om tillväxtens tvingande krav på politiken. Då kan vi återerövra demokratins själva kärna: vår rätt att välja framtid bland flera – och rejält olika – alternativ.

LENA SOMMESTAD