Olof Palme och jag

På måndag är det 25 år sedan Olof Palme sköts ner på öppen gata. Själv var jag 11 år och förstod väl inte riktigt allvaret i det som hänt, även om jag minns vuxna människor som grät. Palme var en för mig en gubbe i TV-rutan snarare än en politisk aktör. Och i och med mordet synonym med just det, Palmemordet. Det blev till ett eget subjekt i medvetandet och genom hela livet har jag åtföljts av mer eller mindre fantasifulla teorier om vem eller vilka som mördade Olof Palme. Kurder, sydafrikaner, poliser... Just konspirationerna fascinerade och lockade som vilken agentroman som helst.

Egentligen är det först i vuxen ålder som politikern Olof Palme börjar ta form för mig. När jag blev politiskt intresserad och senare aktiv var det lätt att tjusas av den retoriska kraften i hans tal. Deras dragningskraft blev så mycket större av att jag inte hade någon erfarenhet av att politiker talade på det viset, eller ens kunde formulera en politisk idé bortom ansvarstagande som oftast innebar att man var tvungen att dra in på något.

Jag kan fortfarande känna den där kraften i många av talen. Men samtidigt var inte Olof Palme en politisk teoretiker vars idéer helt enkelt kan lyftas ur sitt sammanhang. Han var en realpolitiker som verkade i sin samtid och talade inför kongresser och folkmöten. Det har också gjort att jag surt har muttrat om Palmebingo när jag hör honom citeras i talarstolar för att legitimera talarens egna åsikter. Ofta blir det bara intet förpliktigande dekorationer i kanten.

När det kom ut ytterligare en samling med hans tal för några år sedan skrev jag i en recension att jag inte kom ifrån att det kändes ”som en religiös textsamling. En del av den socialdemokratiska ortodoxins liturgi. En katekes att ta fram när man med ett citat vill visa på sina band till den sanna tron på 'Mäster Olofs tid'”.

Så det är inte i första hand den Olof Palme som jag förhåller mig till idag. Istället är det praktikern Palme som fascinerar mig. Han fanns i politikens centrum i ungefär 30 år. Det var tre decennier av ojämförlig förändring där Sverige gick från att vara ett ganska medelmåttigt land i Europas utkant till att vara ett av världens rikaste, modernaste och jämlikaste länder.

Så här i efterhand är det svårt att tänka sig att Socialdemokratin i början av 1950-talet, när man befann sig mitt i den långa regeringsperioden, var ganska vilse. Man visste inte riktigt vart man skulle ta vägen när man upplevde att allt var genomfört. Men det är som om Olof Palmes ankomst till regeringskansliet sammanfaller med en nystart på något som har kommit att definiera vad socialdemokrati, och kanske även Sverige är.

I en nyutkommen essäbok, Ingen kommer undan Olof Palme, konstaterar Göran Greider att även om en Palme som transplanterades in i vår tid möjligen hade haft mer gemensamt med dagens Vänsterpartiet än Socialdemokraterna hade han aldrig förstått poängen med att organisera sig i ett parti som befann sig på ytterkanten av det parlamentariska livet. Den politiska rörelse som han var aktiv i definierade den politiska mitten och det var där han kände sig hemma.

Jag tror Greider är något på spåren som jag kan känna igen mig i. Liksom Palme kan jag inte föreställa mig att jag skulle vara organiserad i ett annat parti än Socialdemokraterna. Samtidigt har jag alltid känt en åsiktsmässig samhörighet med Vänsterpartiets intellektuella i min egen generation. Men det är som att man närmar sig samma åsikt från olika håll. Den oppositionismen som är en viktig del i Vänsterpartiets tradition är mig främmande. Politik är grovarbete. Man blir skitig och man får kompromissa med verkligheten.

Kanske har Göran Greider rätt i att man inte kommer undan Olof Palme. Åtminstone finns det någonting där som jag förhåller mig till som sträcker sig över decennierna. Tron på, och det praktiska arbetet för, jämlikheten, modernismen och det ständiga framsteget. Det är något som går bortom retoriska spetsfundigheter.