En rödgrön stadspolitik

Just nu sitter förmodligen Håkan Juholt och filar på sitt linjetal till Socialdemokraternas extrakongress. Förväntningarna är högt ställda, inte bara för att han är en begåvad retoriker och inspirerande agitator i klassisk folkrörelseanda, utan också för att det är ett tal som kan komma att markera början på något nytt. I sina förberedelser så hoppas jag att han drar sig till minnes och låter sig inspireras av ett annat betydelsefullt tal som hölls för nästan exakt 15 år sedan. Det var en annan nyvald partiledare, även han en något oväntad kandidat och även han en mycket skicklig talare. 

När Göran Persson i sitt tal till extrakongressen 1996 lanserade idén om det gröna folkhemmet var det en vision som för många ansågs utmanande. 15 år senare har dessa tankar kommit att bli allmängods. Den starka betoningen på det ekologiska ansvaret för framtiden lade grunden till den framsynta svenska miljöpolitik som den socialdemokratiska regeringen drev i samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet fram till valnederlaget 2006.

Idag finns en historisk möjlighet att utvidga och radikalisera de här tankarna. Det handlar om att lägga grunden för ett grönt folkhem 2.0. Det vore också ett sätt att forma en målmedveten och konsekvent rödgrön stadspolitik. Dagens politiska utmaningar gäller nämligen i stor utsträckning städerna, där en allt större majoritet av befolkningen bor. Det gäller såväl storstäderna, dit Uppsala snart räknas, som de mindre städerna runt om i landet.

För det handlar inte om någon avlägsen ”natur”. Det handlar om oss människor och om hur vi bor, handlar och reser. Här och nu. En utvidgad och radikaliserad rödgrön miljöpolitik innebär mer än att göra passivhus av villan, se till att det finns fairtrade-alternativ på ICA Maxi och låta elbilar parkera gratis. Den kräver en genomgripande omställning av vårt nuvarande resursslösande bilsamhälle. Vi kommer inte att kunna sprida ut och segregera människor och verksamheter på det sätt vi gjort det senaste halvseklet om vi vill kunna bygga ett samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart.

I tusentals år skapade människor livsmiljöer som var anpassade för att man skulle ha nära till varandra och till de saker man behövde. De mest populära delarna av våra städer är än idag de täta och blandade områden som byggdes innan massbilismen började styra stadsplaneringen. De senaste decenniernas utglesade slit-och-släng-samhälle, hur evigt det än kan verka för oss som befinner oss mitt i det, är trots allt bara är en besynnerlig parantes i den mänskliga civilisationens historia.

Det här är stora frågor med konsekvenser på global nivå, vilket de senare årens klimatdebatt tydligt visat. Men de är också direkt relaterade till den konkreta kommunpolitiska verkligheten. Varje litet beslut i byggnadsnämnden om att tillåta en perifer, bilberoende och segregerad villaenklav eller en storskalig externhandelsplats fylld med plastleksaker och hemelektronik från andra sidan jorden, tillverkade av underbetalda arbetare utan fackliga rättigheter, är betydelsefullt. Varje sådant litet beslut är ett ödesdigert vägval.

I detta finns också en tydlig koppling till den ”sociala demokrati” som Håkan Juholt gärna talar om. Dagens stadspolitik gynnar på ett fullständigt orimligt sätt välbetalda män med bil som äger sin bostad. Det syns tydligt i allt från infrastrukturinvesteringar till subventionssystem. Är det till exempel verkligen viktigare att subventionera nya glasverandor för villaägarna än nya hyresrätter till de bostadslösa?

Vi har alla, både politiker och medborgare, ett ansvar för det samhälle vi bygger åt oss själva och kommande generationer. Jag hoppas därför att Håkan Juholt tar tillfället i akt och stakar ut riktningen för ett nytt grönt folkhem. Ett solidariskt och hållbart medborgarhem. Där det varken är långt mellan människornas hus eller mellan hjärta och hjärta.

JOHANNES ÅSBERG