Replik. .

2017-06-19 08:00
  • Det finns ingen vilja att sluta att fiska i andra länders hav. Ty där är de ekonomiska intressena för starka. Att Bryssel sätter de intressena först förvånar föga, men att Miljöpartiet nu rycker ut till fiskeavtalens försvar är värre Bild: Cornelius Poppe/TT
    Det finns ingen vilja att sluta att fiska i andra länders hav. Ty där är de ekonomiska intressena för starka. Att Bryssel sätter de intressena först förvånar föga, men att Miljöpartiet nu rycker ut till fiskeavtalens försvar är värre
  • Jens Holm.
    Jens Holm.

Vill inte Miljöpartiet stoppa fiskeavtalen längre?

Finns det verkligen inte bättre alternativ än att fattiga länder ska tvingas sälja ut sina tillgångar för en spottstyver? Jo, att vi hjälper länderna att utveckla sitt eget fiske.

I dagens ETC 3/6 förde jag fram ett förslag som inte kunde misstolkas, nämligen att Sverige och EU ska verka för att EU:s och andra länders fiskeavtal med utvecklingsländer ska omvandlas till utvecklingsprojekt för lokalt och hållbart fiske. I dag är ju EUs fiske i fattiga länder allt annat än hållbart och utvecklande.

Linnéa Engström (MP) väljer ändå (Dagens ETC 10/6 -17), att tolka mitt förslag som att vi ska lämna utvecklingsländerna åt att istället bli utfiskade av andra länder. Hur kunde hon läsa mig så fel?


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Redan på min tid i EU-parlamentet fick jag höra att EU:s fiskeavtal hade blivit bättre. Dåvarande EU-parlamentarikern Isabella Lövin sa samma sak på sin tid i parlamentet. Linnéa Engström låter oss nu veta att det är bättre att EU har avtal än till exempel Kina och Ryssland. Kanske det, men finns det verkligen inte bättre alternativ än att fattiga länder ska tvingas sälja ut sina tillgångar för en spottstyver?

Jo, att vi hjälper länderna att utveckla sitt eget fiske. De 180 miljoner euro som EU årligen lägger på de nykoloniala fiskeavtalen skulle rimligen kunna gå till detta. I sin bok ”Tyst hav” skriver Isabella Lövin om Namibia som, trots EUs protester, avslutade EU:s fiskeavtal och utvecklade sitt eget fiske.

Isabella Lövin framhåller Namibia med all rätt som ett lyckat exempel när de i dag bestämmer själva över sitt fiske. Varför inte erbjuda Guinea Bissau, Gabon, Kap Verde, Mauretanien och andra länder något bättre?

EU har alla möjligheter i världen att styra utvecklingen åt ett bättre håll. EU-länderna var, som gamla kolonialmakter, först på plats och fiskade upp de afrikanska ländernas vatten. Man är fortfarande den största utländska aktören när det kommer till externa fiskeflottor.

Man lägger årligen nästan 200 miljoner euro på att upprätthålla dessa avtal. Och av denna summa är det endast en mindre del som går till att utveckla den lokala fiskekapaciteten, som Linnéa Engström framhåller som ett exempel på förbättrade förhållanden. Ta avtalet med Mauretanien som ett exempel.

Fiskeavtalet med Mauretanien är i pengar räknat det största som EU har i Afrika, och omfattar ungefär en halv miljard kronor årligen. Mindre än en tiondel av det går till den lokala fiskeförvaltningen, resten av pengarna finansierar europeiska fiskeflottors fiske längs Mauretaniens kust. Den fisk som europeiska flottor fiskar upp på mauretanskt vatten landas inte ens i landet, utan på Kanarieöarna, nästan inga lokalanställda finns på de europeiska båtarna. Det är klart att EU skulle ändra på detta och istället hjälpa utvecklingsländerna om viljan bara fanns.

Men jag tror att det är just här skon klämmer. Det finns ingen vilja att sluta att fiska i andra länders hav. Ty där är de ekonomiska intressena för starka. Att Bryssel sätter de intressena först förvånar föga, men är inte desto mindre förkastligt, men att Miljöpartiet nu rycker ut till fiskeavtalens försvar är värre. Är det en progressiv röst som har tystnat?

Jens Holm 
Riksdagsledamot och EU-parlamentariker 2006-2009 (V)