Debatt. .

2017-03-20 04:00
I dag är det ett år sedan avtalet mellan EU och Turkiet trädde i kraft. Declan Barry från Läkare utan gränser vittnar om konsekvenserna av det – och menar att Europa nu blivit den plats där människor som flytt från krig förlorar hoppet. Bild: Läkare utan gränser
I dag är det ett år sedan avtalet mellan EU och Turkiet trädde i kraft. Declan Barry från Läkare utan gränser vittnar om konsekvenserna av det – och menar att Europa nu blivit den plats där människor som flytt från krig förlorar hoppet.

Jag har sett hopp i Syrien – men EU:s politik knäcker människor

I dag är det ett år sedan avtalet mellan EU och Turkiet trädde i kraft. EU:s ledare försöker sälja in avtalet med Turkiet som en framgång, samtidigt som de vänder ryggen åt folk som har flytt krig, fattigdom och förföljelse.

Varje gång jag besöker kliniken som Läkare utan gränser driver i staden Mytilini, på den grekiska ön Lesbos, möter jag något som jag aldrig tidigare sett i mitt arbete för Läkare utan gränser. Det bästa sättet att beskriva det är nog att människorna här har förlorat hoppet. Kliniken i Mytilini ligger inte långt från ett av EU:s registreringscenter eller ”hotspots”. Flyktingar och migranter kommer till oss för sjukvård medan de väntar på besked huruvida de får stanna i Europa. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Under mitt första besök, i november, bodde flyktingarna i små, mörka tält, tätt intill varandra. Utanför tälten hade de byggt små fördämningar av lera för att hindra regnet från att tränga in i deras ”hem”. Europa hade tvingat tusentals människor att leva i detta elände i flera månader. I Moria, liksom i de flesta läger på de grekiska öarna där folk väntar på besked, levde mer än dubbelt så många som det egentligen fanns utrymme för. Tusentals människor sov på marken, i regn och lera. När jag såg under vilka villkor som människor lever blev det uppenbart att lägret helt enkelt inte var en säker plats att vistas på.

I slutet av januari dog fem människor i Moria när de kämpade för att hålla värmen. Det var vad som krävdes, ett kraftigt snöfall och att folk frös ihjäl, för att europeiska myndigheter skulle vakna till och förbereda lägret för vinterkylan. Dessa fem dödsfall hade kunnat förutspås och därmed även förebyggas.

Vid mitt senaste besök, för bara några veckor sedan, fanns det inga fler små tält och inga människor sov i leran. De mest utsatta människorna – de sjuka, handikappade, de mycket unga och äldre – hade flyttats till hotell och lägenheter på ön. Moria var rent, och jag borde ha varit nöjd. Men istället kände jag mig rasande av de framsteg som gjorts på så kort tid. Fem veckor. Hur kunde så mycket ha gjorts så snabbt, nu, när vintern nästan var över? Människor hade levt i dessa förhållanden i sex månader, en del så länge som ett år. Varför hade ingenting gjorts förut?

Moria har förbättrats, men vårt medicinska team fortsätter att se de psykologiska konsekvenserna hos våra patienter efter så mycket onödigt lidande.

De människor jag träffade i Moria hade flytt från kriget i Syrien, förföljelse i Iran, ett våldsamt makt-övertagande i Irak, väpnade militanta grupper i Kongo-Kinshasa, diskriminering i Nigeria, fattigdom i Algeriet och mer därtill. De hade färdats tusentals kilometer längs några av de farligaste vägarna i världen. Många hade blivit våldtagna, misshandlade och rånade. De överlevde allt detta, men många förlorade sina vänner och familjemedlemmar på vägen. Det trauma de har upplevt och de grymheter de har bevittnat skulle vara tillräckligt för både dig och mig att bryta ihop. Men på något otroligt sätt gjorde de inte det. Drömmen om att till slut få komma till en säker och trygg plats gav dem hopp.

Men här i Europa har de mötts av mer trauma och förnedring. Den här gången är förövarna inte auktoriteter eller militärer – den här gången är det de europeiska ledarna och deras politik och, i förlängningen, medborgarna som utsätter människor för smärta.

Den här gången är det vi.

Några av våra patienter har blivit stumma, vissa kan inte sova och en del har en fysisk känsla av att deras hjärtan är på väg att explodera. Vi har sett människor skada sig själva i ett försök att leva ut smärtan snarare än att låta den ruttna inuti dem. Andra säger att de överväger självmord, de ser det som det enda sättet att komma bort från ön; några har redan försökt att avsluta sina liv. Vi tillhandahåller akut psykiatrisk vård – men det finns ingen medicin som gör att livet på denna avhumaniserande plats går att tolerera.

Under de sex år som jag har arbetet som läkare för Läkare utan gränser har jag sett mycket lidande. Men det var inte allt jag såg. Jag såg också hopp hos människor jag behandlade i Afghanistan, Syrien och Libyen. Jag såg hopp under ebolaepidemin i Västafrika. Jag har lärt mig att människor kan återhämta sig från extrema trauman, sjukdomar och skador; de kan uthärda oerhörda påfrestningar och ändå överleva. Men den psykologiska och fysiska belastningen som EU:s politik för med sig knäcker människor och är i värsta fall dödlig.

EU:s ledare försöker sälja in avtalet med Turkiet som en framgång, samtidigt som de vänder ryggen åt folk som har flytt krig, fattigdom och förföljelse.

Det är oacceptabelt att Europa är den plats där människor förlorar hoppet. 

Detta är något som jag aldrig trodde jag skulle se.

Declan Barry 
Irländsk barnläkare. Har arbetat för Läkare Utan Gränser i Uganda, Etiopien, Libyen, flera vändor i Afghanistan och Pakistan, Syrien, Liberia och Libanon sedan 2010. I dag är han medicinsk koordinator för Läkare utan gränsers projekt i Grekland.