MP + M = sant

Varför köpslår de gröna med regeringen i migrations­frågan? Taktik, hävdar Johan Ehrenberg.

När Miljöpartiet gör upp med alliansen i migrationsfrågan så är det en stor politisk förändring vi ser. Motivet för uppgörelsen är officiellt att hålla Sverigedemokraternas politik borta från påverkan på flykting- och invandringsfrågor.

Men eftersom överenskommelsen i stort är en fortsättning på den politik som redan förts är det svårt att ta det påståendet på allvar. Sverige­demokraterna har inget inflytande på regeringspolitiken om inte Fredrik Reinfeldt (M) vill det. Det finns inget som hindrar vare sig Socialdemokraterna eller MP eller ens Vänsterpartiet att svara på kompromissförslag från regeringen om de bara läggs fram.

Bakom MP:s ensidiga avtal med regeringen finns därför en större förändring gömd.

Miljöpartiet går åt höger.

Mycket talar för att det rödgröna samarbetet blev en väldigt kortsiktig taktik.

Den gröna rörelsen i Sverige har alltid varit borgerlig till sina största delar. Miljöpartiet skapades ur det borgerliga motståndet mot kärnkraft och ur de svek som dåtidens centerparti stod för.

Om man skulle läsa centerrörelsens texter från de åren – med decentralisering, miljövård, alternativ energi och maktkoncentrationsanklagelser mot högern, S och storföretag – så skulle man upptäcka mycket av det som idag kan stå i en MP-broschyr.

Ju mer nyliberalt Centerpartiet har blivit, desto mer har också utrymmet för Miljöpartiet växt. Glesbygdspolitik, energi och småförtagande är ju frågor som även storstadsmänniskor gillar.

Men lika viktigt som ursprunget är att dagens miljöparti inte innehåller någon alternativ berättelse om Sverige. Det är samma budgetpolitik, samma företagspolitik, samma skatte­politik, samma syn på fackföreningarna som alliansen erbjuder.

Det som ibland slarvigt kallas ”tillväxtkritik” är frånvarande i praktisk politik, det finns inga förslag om minskad privat konsumtion, minskad tillväxt eller för den delen en styrd finansmarknad.

Miljöpartiet gillar friskolor, privata banker och privatiserad omsorg. Det man inte gillar är privatisering av energi och transportsystem. Inte heller har Miljöpartiet problem med sänkta inkomstskatter, det man vill är att de ska kompletteras med gröna skatter på viss konsumtion.

Granskar man MP:s egna budgetförslag står man också närmare Anders Borg (M) när det gäller synen på statens överskott. Det ska ”sparas”. Det finns heller ingen annan idé om finansmarknadspolitiken.

De enda riktigt stora skillnaderna ligger i synen på kärnkraft och synen på transporterna.

Bilpartiet – Moderaterna – har svårt att satsa på järnväg. Och partiets ledande tror fortfarande att kärnkraft är en lösning i klimathotspolitiken.

Miljöpartiet är ett litet parti. Valframgången är blygsam jämfört med den vänstern hade under Göran Perssons (S) värsta nedskärningsår. När Miljöpartiet bryter det rödgröna samarbetet i Stockholm är det därför inte så märkligt rent taktiskt. Vill man få inflytande hjälper inte ett samarbete med ett svagt S.

Miljöpartiet väljer mellan de två stora partierna. och med ett vacklande S är valet enkelt.

Samtidigt slipper MP samröre med V. Klimatpolitiskt har de en politik som är nära varandra medan man i alla andra ekonomiska frågor står långt ifrån. Skillnaderna har också ökat vad gäller utrikespolitik och arbetsmarknad.

MP är inget vänsterprojekt om ett annat samhälle, det är ett projekt för att påverka regeringspartiet till mer miljöpolitik.

Det som hindrat ett blågrönt samarbete för Reinfeldt och Borg är Centerpartiet. Men ett parti, som liksom KD är beroende av stödröster från M-väljare, är knappast en långsiktig lösning för den moderata ledning som nu sitter och planerar hur en tredje mandatperiod ska kunna ordnas.

Finansdepartementet söker de nya framtidsfrågorna nu när jobbpolitiken ligger illa till. Hur ska huvudfåran – privatiseringar och en växande kapitalmarknad – kunna få fortsätta? Hur ska ekonomismen, alltså att ”ekonomisk vetenskap” går före människan, kunna få styra även framöver?

Frågan kanske kan kokas ner till det här:

Hur illa tycker Borg om järnvägar egentligen?

Och kanske Vattenfall kan få en miljöpartistisk minister över sig till slut – fast en blågrön sådan.